Så här ser det ut vid Aigertstugan. Fått tillstånd att låna bilden från http://jagharettparadis.wordpress.com

På lördag bär det av till Ammarnäs. Jag och Hagel får sällskap av erfarna Lilian Westerlund och Loomi. Jag hoppas på fågelupplevelser och att den omtalade polletten trillar ned med en stor duns! =) Och jag hoppas att jag suger åt mig av all den kunskap som Lilian besitter. Och att hon inte får sår i öronen av alla frågor jag kommer att ställa …

Vi kommer att vandra upp till Aigertstugan och utgå ifrån den. Det innebär att vi bär med oss en massa packning, även hundarna kommer att få bära sin mat och annat i klövjeväskor.

Jag har hunnit ut på ett par träningspass före så att Hagel fått känna på klövjeväskan. Jag placerade fyllda vattenflaskor i väskorna. Även gamle Trassel fick hänga med och känna sig duktig.

Vad har ni för erfarenheter av jakt i Ammarnäs, eller fjällen rent generellt. Är det så bra som alla säger?

Trassel och Hagel tränar på att bära sina klövjeväskor. Stolta och nöjda!

Vi säger det på en gång – det blev ingen fågel i säcken. Men det blev fågelupplevelser. Och en massa lärdomar. En del svordomar. Mycket kunskap. Klokskap. Många höjdmetrar. Många mil. Trötta hundar. Pigga hundar. Några ripor här och var. Några extremt klantiga tokmissar av mig – ska aldrig hända igen. Vackra fjäll. Skitväder. Bra jaktväder. Stugmys och miljoner andra intryck.

Supertack till Lilian Westerlund och Loomi som ville introducera mig och Hagel i fjälljaktens vedermödor och glädjeämnen. Här kommer våra dagar på Ammarnäsfjället i 20 bilder:

Lilian Westerlund och Loomi in action. Notera renhornet till vänster i bild. Det såg jag inte förrän jag tog upp bilderna hemma =)

Här bodde vi. Det började med att vi fick klättra in genom ett fönster eftersom dörren gått i baklås för den tidigare gästen. Men vi skruvade loss låset så vi kunde gå ut och in på vanligt sätt senare. Kändes skönt =)

Lilian och Loomi på väg från dasset. Ett trevligt dass faktiskt.

Vi bodde i Aigertstugan. Vi följde inte Kungsleden dit utan gick en genväg som Lilian visste om.

Första morgonen chockades jag nästan av den vackra soluppgången.

I fjällen är det inte alltid mysigt och gosigt. Men det är ju det som är charmen. Och bra att man får testa sin utrustning under tuffa förhållanden.

Fikapaus. Loomi och Lilian tar ett snack om fortsatta upplägget.

Hagel spurtar fram och söker ripor medan regnbågen kanske visar var de finns …? =)

Skönt att kura under en filt när man härjat på fjället hela dagen.

På söndagseftermiddagen blev vädret sämre så vi ägnade oss åt stugmys i olika former.

Brr. På kvällen tog vinden i rejält och uppnådde 16-19 sekundmeter. Blev tydligen klass 1-varning. Hagel blev alldeles chockad när han skulle hänga med ut till dasset =)

Lilian Westerlund och Loomi passar på att slappa medan regnet smattrar mot rutan och vinden viner.

Jag hittade en väldigt trevlig bok i stugan som jag läste medan ovädret härjade där ute.

Nästa morgon kom solen igen. Soluppgångarna var fantastiska, mitt framför ytterdörren på stugan. Sånt här borde man egentligen betala extra för!

På baksidan av stugan fanns den här lilla sjön där man fick tvätta sig om man ville. Jag kände på temperaturen men förfrös handen – typ. Så det blev avskrubbning av det värsta med uppvärmt vatten i stugan.

Loomi på farstubron i det märkliga, men vackra, morgonljuset.

Hagel i förgrunden. Berget Lill-Aigert i bakgrunden.

Lille Hagel fann en del fåglar och växte. Mest av allt utvecklades hans sökarbete, han blev mer självständig och vågade längre och längre utan ”mamma”.

Dimman slog till igen på sista dagen. Spökligt och läckert.

Tack för oss för denna gång! Se upp ripor – vi kommer tillbaka!

Första dagen på älgjakten fick vi en älgtjur och en kalv. Jag kom lagom till efterarbetet. Foto: Therese Loberg

Vi jagade älg i helgen. Jag missade när det blev som hetast, men det kompenserades strax därefter.

Jag hade lyckats dubbelboka mig på lördagen och tackat ja till en körning med hundspannet. Två personer skulle komma och åka barmarksvagn, samtidigt som jag skulle vara med i älgjakten. Men jaktledaren beviljade mig ledigt mellan klockan 10–12 så det gick bra. Fast jag hörde på kom-radion hur det började hetta till just när det var dags för mig att avvika. Jaktkompisarna hade sett både en älgtjur samt en ko med kalv. ”Nåja, ibland kan det ta tid innan det blir läge” försökte jag tänka när jag åkte hem. Fast just när gästerna kom för sin tur hörde jag hur det small två skott långt borta i skogen.

Nåja, nu var det bara att fokusera på hundspannsturen och gästerna. Vi hade Therese Loberg med oss också. Hon är från Stockholm och går bildjournalistutbildning i Sundsvall. I utbildningen ingår att göra ett större fotoprojekt som hon ville göra hos oss och våra hundar. Så hon hänger med oss på olika händelser och vardagsbestyr.

Efter turen ringde jag jaktledaren för att höra vad som var i görningen. De hade skjutit tjuren och kalven och var strax på slakteriet. Jag fick gärna komma och hjälpa till, sa han. Så jag tog med mig Therese dit också. Även om det kanske inte passade hennes hundprojekt så kunde det vara intressant att få se när vi klädde av älgarna och så, särskilt om man som hon aldrig sett en älg på riktigt.

Vi hann i princip bara komma dit så hojtade en av herrarna på mig.

– Kom nu, ta buköppnaren och öppna tjuren, kommenderade han med myndig stämma.

Jag tvekade. Skojade han eller. Varför välja mig när det fanns åtminstone tio andra på plats som gjort det någon gång förr? Jag menar – om han ville ha det ordentligt gjort? Men samtidigt är det förstås intressant att lära sig. Jag har hittills mest stått och hjälpt till att skära loss skinnet från kroppen, aldrig öppnat en älg och tagit ur maginnehåll och annat.

Men han drev på med en irriterad rynka mellan ögonen. Jag fick känslan att jag fått uppdraget som ett ”straff” för att jag missat ett par timmar och inte varit med och dragit tjuren ut ur skogen. Han viftade otåligt mot buköppnarverktyget som låg intill älgen. Själv höll han på att öppna upp i halsen på tjuren för att lossa på strupen.

Fyra andra jaktkamrater stod och höll i var sitt ben på tjuren så att magen och bröstkorgen vändes uppåt. De peppade mig att testa. Okej då, då kör jag då. Även om det var ett ”straff” så är det lärorikt. Eller så tyckte han bara att det var min tur att lära mig. Han kanske till och med såg mig som ett särskilt snabblärt ämne!? =)

Nog ser jag lite villrådig ut. Tur man har kolleger som vill förklara och förstår att man behöver guidning i början. Foto: Therese Loberg

Men snart blir jag lite klokare. Foto: Therese Loberg

Så jag började skära vid bröstbenet och öppnade magen mer och mer. Efter det instruerades jag att skära sönder en hinna som var som en vägg mellan hjärta/lungor och övriga maginnehållet. Jag skar loss olika hinnor som höll hjärta och lungor på plats. Sedan skulle jag dra ut hela paketet med hjärta, lungor och strupe. Tjuren var stor. Jag nådde inte ända till strupen, utan tog tag i hjärtat, stort som en fotboll, och drog det jag hade. Det hände ingenting. Efter ytterligare några försök fick jag be en erfaren kille hjälpa mig. Han fick till slut loss det.

Under tiden stod Therese och fotade det hela med stora ögon. Vilken grej!

– Jag är imponerade att jag står kvar än. Jag trodde att jag skulle tycka att det var äckligare, men det är så intressant, berättade hon.

Har ni varit med om något liknande? Att ni har kastats in i saker eller uppgifter som ni inte behärskar men fått lära er? Och vad tror ni? Var det ett ”straff” eller att jag sågs som en smart, läraktig kandidat? =)

Dottern Lovisa gjorde sitt bästa för att uthärda kylan på älgpasset.

I lördags jagade vi älg. Antagligen sista gången för den här hösten. Det blev en kall förmiddag. Men på sista passet fick jag med mig tonåriga dottern!

Så roligt att hon ville hänga med ut igen. Sist blev det en ganska blöt historia, som ni kan läsa här, och hon har inte varit så peppad sedan dess. Men nu fick jag med henne igen. Fast … jag tror det dröjer till nästa gång.

Vi satt och frös i kapp på vårt pass, utan så mycket som en hare i sikte. Vi gympade, dansade och Lovisa kurade allt vad hon kunde i filten hon tagit med för att få upp värmen. Inget tycktes hjälpa. Det är så det är att jaga i sena oktober.

När vi gick tillbaka muttrade dottern:

– Det här var ju jättekul. Jag hänger gärna med igen – typ år 2018, sa hon syrligt.

Jag skrattade. Okej, 2018, då finns det i alla fall en öppning liksom. Då ska jag ordna sol, älg på passet och massor av fika!

Här går jag tillbaka från passet. Skönt att få röra på sig!

Så här ser boken ut.

Jag har berättat tidigare att jag köpt boken som jag inte trodde fanns som heter ”Apportering till vardag och fest”.  Nu kommer en liten recension. Boken är så mycket. Den har verkligen allt. Allt från gripa och hålla fast till dirigering, jaktprov, vattenprov och problemlösning.

Så här ser illustrationerna ut.

Den är enormt inspirerande. Jag läste till exempel om dirigering och blev så sugen att testa några övningar som författarna föreslog att jag var tvungen att sticka ut direkt! Som ni ser på sommarbilderna var det ett tag sedan jag fotade övningen.

Dirigeringen på avstånd.

Dirigeringen mer nära! Så peppad han var Hagel. Men ändå hyfsat lydig – även om det vibrerade =)

Jag tog med mig Hagel till ett fält intill. Där testade jag dirigering rakt fram med ut-kommando till en papptallrik med korvbitar, sedan blåsa stanna-kommando med visselpipan. Efter det höger eller vänster till nya papptallrikar med korvbitar.

Hagel var så peppad att jag blev full i skratt. När jag skulle ge ut-kommandot satt han bara och vibrerade! Jag fick börja röra mig lite i slow-motion med först vänstra handen och sedan högra för att lära honom att inte gå iväg på minsta viftande. För varje rörelse vibrerade Hagel i riktning mot papptallriken. Roligt att se, men egentligen borde jag kanske ha avbrutit hela övningen eftersom han var så överpeppad.

Men det var så kul, när jag väl gav ut-kommandot så sprutade det bara gräs kring honom när han stack iväg. Att det kan vara så kul!? Det är nog bara att tacka och ta emot =)

Kolla in vilket skojigt jakttorn vi hittade!

Jag jobbar ju som journalist och häromdagen var jag och en kollega på en reportagetripp till ett ställe strax utanför Vindeln. På vägen tillbaka såg kollegan något intressant och bromsade in. Någon, med signaturen Göran G, hade bemödat sig om att skoja till älgtornet rejält. Vad roligt!

Jägaren Edwin är visst trött.

Jakthunden Blixten har hittat älg.

Hälge känner lugnet som vanligt.

Här några fåglar som jag är lite osäker på vilken roll de spelar.

Tror nästan jag ska försöka stjäla med mig idén om Hälge hem, hur jag nu ska lyckas med att få till de där figurerna?

Här åt vi lunch.

Sen åt vi lunch på Hotell Forsen i Vindeln. Ett trevligt ställe med en fantastisk utsikt mot Vindelälvens brusande. Så vi passade på att ta en kort lunchpromenad. Sedan blev det hem igen till Skellefteå för att göra rätt för lönen =)

Mysiga gångvägar nära forsen.

Brusande älv är läckert att vistas intill. Men är det inte skönare med stillastående vatten?

Här gör vi de inledande övningarna med kerry blue terriern.

Hundpsykologi har alltid intresserat mig. Det är så kul att försöka räkna ut vad som rör sig där inne. För på så sätt kan man ju vrida på rätt, och fel, ”rattar” med tanke på vad man vill åstadkomma med sin hund.

Jag överväger att utbilda mig till instruktör. Jag har en bred erfarenhet av hundträning då jag tränat och tävlat i många olika grenar sedan jag var åtta år. Jag är ett praktexempel på en hundnörd. Men om jag skulle hålla kurser ”på riktigt” antar jag att många vill att jag har papper på mina kunskaper, att jag är utbildad instruktör. Det räcker liksom inte med livets hundskola, eller vad säger ni?

Nåväl, för att testa på det lite kollade jag med några jobbarkompisar som hade hund om de var intresserade av en kurs i uppletande.

Uppletande är perfekt att lära hunden. Fysisk motion i all ära, men en kvarts uppletande är mer tröttande än en mils promenad. Därför att hunden får använda sin supernos och sin hjärna.

Här är Troll, en av de spanska vattenhundarna, som kan tänka sig en godis efter att ha varit duktig.

Till min kurs kom två spanska vattenhundar, en portugisisk vattenhund och en kerry blue terrier. Ingen den andra lik. På en gång fick jag vatten på min kvarn – ska man vara en skicklig hundinstruktör gäller det att veta att det finns inte bara ETT sätt att träna hundar. Det finns nog lika många sätt som det finns hundar. Och det gäller att läsa dem och anpassa sig.

Terriern var taggad! Här springer jag iväg och gömmer hans leksak i det höga gräset.

Terriern var förstås inte svår att egga upp. Medan den portugisiska vattenhunden som ägarna tagit över som vuxen hund verkade ha få erfarenheter av att leka med leksaker. Men ägarna menade att hemma på gården var det inga problem, då sprang hon efter bollen flera gånger. Hmm, var det miljöombytet som spökade? Eller störde den lilla publiken hennes bild av hur det skulle vara? Intressant, eller hur!?

Terriern Zuki är nöjd efter att ha hittat sin leksak.

Vi hade kurs lördag och söndag. Till söndagen hade jag hunnit fundera en del. Kerry blue terriern hade varit jätteduktig på första passet på lördagen. Men när det var dags för andra passet var han inte först på uppletandeområdet, som sist, utan några andra hundar hade hunnit leta, och kissa, där. Då gick det inte alls. Han blev helt stirrig av denna doft och kunde inte leka med den leksak  som han, för bara en timme sedan, tyckt varit skitskoj. Hans ägare berättade att hon hade problem med att kunna träna lydnad och liknande nära andra hundar eftersom han blev så störd av det. Jag bedömde att det handlade om ett sorts ensamhunds-syndrom.

Jag frågade om han hade några hund-lekkompisar? Nja, några men det blev väl inte att de lekte så ofta. Och på promenaderna – fick hunden ”läsa tidningen” ordentligt och kolla av andras dofter och signaler?  Nja, hon tyckte att det var rätt jobbigt att han var så fixerad vid dessa dofter och försökte gå så att han inte skulle lukta så mycket. Förståeligt. Men som ensamhund behöver han det – få läsa insändare i lugn och ro. Och får han lära sig att han FÅR läsa tidningen, att det blir mer avdramatiserat, så kan han förhoppningsvis så småningom bara ”ögna” igenom tidningen. Sen behöver man inte tolerera att han fastnar hela tiden, men man kan ge honom en kvarts läsning och sedan får man raska på litegrann. Plus att han får leka med en hundkompis en gång i veckan eller så, då får han prata hundspråk på riktigt en stund och det inte blir lika viktigt sen när man ska träna.

Med portugisen som inte ville leka, testade vi att bara husse och matte agerade med hunden. Jag och de andra höll oss i bakgrunden. Hon studsade lite när de eggade henne med hennes favoritleksak, men när den väl ramlat i backen var det inte så intressant. Det var tydligt att hon stressades av att vara i en annan miljö, även om hon reagerade genom att se allt annat än stressad ut. På lördagen hade hon till slut blivit helt passiv. På söndagen blev det lite bättre, men vi valde att byta inriktning. De fick träna vidare hemma för att öka hennes leklust med bollar, trasor och liknande. Istället fick hon söka husse. Människa istället för leksak. Genast mycket högre intensitet och mer sökvilja. Mer målmedveten. Det var roligt att se.

Spanska vattenhunden Troll i sökartagen.

Kolla in hur jag ser ut! Intensiv, eller hur? Men det är så roligt att försöka hjälpa.

Jag skulle vilja berätta mer, även om de spanska vattenhundarna som hade sin intressanta utveckling, men det blir så långt. Har ni orkat ända hit? Vad kan ni skicka med mig i mina tankar om att utbilda mig till instruktör? Är det viktigt att ha det på ett papper eller kan man ha förtroende för en persons kunnande ändå? Vad kännetecknar en bra instruktör? Och en dålig? Vad ska jag vara noga med? Och vad ska jag akta mig för? Berätta!

Vad tror ni han får för bedömning?

På lördag ska jag och Hagel på vår första utställning. Det blir med Vorstehklubben Västerbotten i Umeå, 13 mil söderut. Hagel kommer att gå i juniorklass med Britt-Marie Dornell som domare. Han blir en av de äldsta juniorhundarna, vilket jag hoppas är till hans fördel. Jag upplever att han inte är så stor så det kan vara bra att gå med förhoppningsvis lite mindre juniorhanar.

Nåväl, vi har inga ambitioner att placera oss särskilt bra. Jag vill bara åka dit för att få en bedömning hur han ser ut nu.

Jag är ingen större fan av utställning. Det känns lite väl ytligt för min del. Men visst, även om jag har världens bästa, smartaste jakt-, bruks- eller slädhund är det ju kul om hunden ser ut såsom den ska – att folk känner igen vilken ras det är =)

Vi har faktiskt tränat en del inför utställningen. Jag har tränat in två kommandon: trava och stå. Jag tycker om när man frivisar hunden och inte står och håller i den. Då blir det i regel ett lite trevligare och gladare intryck. Eller vad säger ni?

Vi hade hunnit träna lite på den fria visningen.

Utställning är ju faktiskt lite halvkul. I alla fall när det går som det gjorde i lördags.

Jag och Hagel kom i god tid så han skulle få tid på sig att bearbeta alla intryck. Vi höll till inne i ett uppvärmt litet växthus på Forslunda Gymnasiet i Umeå. Där inne var det proppat med vorstrar. Även någon ungersk viszla och münsterländer. Alla hundar gick förbi varann, nosade på varandra och hälsade – utan ett gorm. Jag kunde inte låta bli att kommentera till min närmaste ”granne”:

- Tänk dig om det varit schäfrar istället! Vilket liv det skulle vara, menade jag och kvinnan  höll med.

Vi installerade oss och jag gick och köpte en lussebulle till min termos med te. Men inte för mycket så jag blev nödig just när jag skulle in i ringen.

Konstigt nog var jag rätt nervös. Det var ett tag sedan jag var på utställning. Och jag fick negativa tankar. Klorna! Jag hade ju glömt klippa klorna en extra gång. Så pinsamt om det stod i kritiken ”långa klor som borde varit klippta”. Jag menar – det var ju den enda ”pälsvård” jag hade behövt göra, och så hade jag glömt det. Snyggt.

Jag spanade in mina ”konkurrenter”. Skulle den och den gå i min klass, då var vi ju rökta på en gång! De var ju stora och välutvecklade, Hagel skulle se ut som en liten plutt. Nåja, försökte jag trösta mig, vi är ju här bara för att få en bedömning, inte komma hem med värsta rosetterna.

Tandvisning hade jag också glömt träna på. Men det gick fint ändå.

Så var det vår tur. Det var fem hanar i klassen. Jag och Hagel hade första startnumret och var alltså först i ledet. Jag hade gruvat mig för det. Det skulle bli lite pinsamt när domaren skulle flytta mig längre bak, men det fick jag ta då. Nu gav vi järnet och såg hur långt det räckte.

Vi gjorde vårt bästa.

Den lilla träning jag gjort hade gett bra effekt. Han stod ofta riktigt bra på mitt stå-kommando. Och sprang fint. Jag sprang så fort, för att visa hur han kunde sträcka ut, att domaren Britt-Mari Dornell fick be mig att sakta farten.

När det var dags att placera hanarna i juniorklass flyttade hon om tvåan och trean, tror jag. Själv låg jag långt så fram i ledet att jag var bakom sista hunden, eftersom vi hållit så bra tempo, och undrade vad jag skulle tro. Var vi sist eller först?

Och kan ni tänka er, vi var först! Vi vann juniorklassen! Min Hagel är snygg! Förutom att han i mina ögon är den bästa vorstehn i världen.

Domaren imponerades av hans muskler. Det syntes att han minst tre dagar i veckan sticker iväg på ett slädhundspass på 15-20 km.

- Så ska muskler se ut, kommenterade hon och strök över bullarna i baklåren.

Kritiken löd så här:

Liten men mycket välutvecklad juniorhane. Korrekt bett. Välformat huvud med fint uttryck. Utmärkt över- och underlinje, bra vinklar runt om. Bra päls och färg. Rör sig bra. Mycket god kondition.

Jag var så lycklig. Strax utanför ringen träffade jag på uppfödaren Irene Nilsson som ville läsa kritiken. Under tiden passade Hagel på att lyfta benet mot en annan persons ryggsäck. Från stolt till skämskudde på tre sekunder. Jag frågade hur de ville jag skulle ersätta skadan. De menade att det inte var någon fara. De visste hur det kunde vara. Jag frågade om jag i alla fall fick bjuda på en varmkorv, men även det avböjdes. Jag bad om ursäkt och försökte skoja till det.

- Det stod aldrig att han var väluppfostrad, sa jag och viftade med kritiklappen.

Eftersom vi inte fick något ck, certifikatkvalitet, skulle vi inte in och möta de äldre hanarna. Lika bra det. Det är svårt att ha någon chans i den slutliga konkurrensen med en juniorhund. Jag var så nöjd ändå och njöt hela vägen hem till Skellefteå igen.

Här ställs Hagels kullsyrra Jaga ut med Emilia, uppfödarens dotter, som handler.

Uppfödaren Irene Nilsson är nervös. Men det gick bra. Även Jaga vann sin klass.

Therese Hedström och hennes Della var också i ringen, och hamnade tvåa i sin klass.

Jag och Hagel spanar in markerna.

Det var ett tag sedan jag och Hagel kom oss ut på en fågeljaktsrunda. Jag har tänkt att det inte någon större idé nu när hösten hunnit bli lite vinter. Det var inte gott om fågel i augusti, och är nog inte fler nu. Plus att det låter som om man går i ett cornflakespaket när man tar sig fram i skogen. En Facebookvän använde det uttrycket vilket passar precis. Man är verkligen ingen indian när man är ute nu.

Solen sken och det var riktigt skönt.

Nåväl, jag ville testa ändå. Om inte annat ger det ett bra tillfälle att träna själva sökarbetet. Så vi stack ut en stund med bössa och ammunition. Och kom hem med alla skott i behåll. Igen.

Är det här de sitter numera?

Men det var skönt att komma ut på jakt en stund. Att i alla fall ha bössan med sig ifall att … =) Fast jag börjar fundera om det är dags att byta till kulvapnet istället. Visst börjar fåglarna sitta i topparna nu? Men det är nog svårt att smyga fram ändå. Måste vänta tills det kommer mer snö. Eller vad säger ni?

Kul att vara på skjutbanan.

Jag hade en ledig dag från jobbet och utnyttjade dagsljuset på bästa sätt – på skjutbanan. Det var ett tag sedan och jag var rädd att det lilla ”stimmet” jag hade i början av hösten hade fallit bort.  Det var ju då jag äntligen beslutade mig för att kapa kolven vilket resulterade i att skyttet fungerade mycket bättre, vilket ni kan läsa ett exempel på här. Hur skulle det gå nu?

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Jag riggade min enkla lerduvekastare och knöt fast snöret i vänstra skoremmarna. Sedan laddade jag. Och skickade iväg första duvan. Pang! Träff!? Waow, kul!

Sedan fortsatte det med lite blandad kompott, både träffar och missar. Men huvudsakligen träffar. Om inte på första skottet så på andra. Bara det att jag hinner justera och smälla av ett till skott är i mitt tycke en uppgradering.

Bara tre till, och tre till …

Visst är det lite rapplande när jag måste rigga om lerduvekastaren mellan varje duva, jag skjuter ju bara en duva i taget än, men det är lite så det är när det är på riktigt. Inte kommer det tio fåglar efter varandra som flyger likadant.

Det var roligt att vara på skjutbanan igen. Man tänker - bara tre skott till, och tre till, äsch vi tar tio till. Så håller man på och förhandlar med sig själv, eller hur?

Väldigt intensiv. Man kan inte bli annat än glad när man ser Hagels iver.

Jag drog iväg på min första inomhusträning för vintern. Både tioårige portugisiska vattenhunden Trassel och ettåriga vorstehn Hagel fick följa, samt sonen Leo som byggde kreativa saker av hopphindret.

Vad roligt det var att träna så där fokuserat igen! Det är en sådan skön känsla när man lyckas skapa den där skyddande bubblan runt sig själv och hunden, att det ”är bara du och jag i hela världen just nu”.

Det var roligt att träna lydnad utan värsta vinterjackan och utan att behöva sladda runt på isfläckarna.

Hagel är ivrig, men lite slarvig på grund av ivern. Nåja, det köper jag. Och Trassel – ja han bara älskar att få imponera. Det var väl sisådär fyra år sedan vi sist tränade momenten i lydnadsklass elit. Men ändå klarade han momenten sändande till kon och ruta, och sedan apportering med dirigering utan problem. Visst – det kanske inte var 10-mässigt, men fullt godkänt.

Om ni är uppmärksamma kommer ni att se på filmen att han går lite före mina kommandon. Det beror på att jag har handtecken också, vilka han ser lite före. Så han är snabb i reaktionerna ännu! =)

Glashal byaväg.

Alltså den här vintern! Hittills har det då varit bland den uslaste. Så fort vi får lite snö så blir det blia, det vill säga blidväder. Och då blir det blixthalka. Jag har för första gången i hela mitt liv köpt broddar, jag höll på att bli galen att aldrig få ta ut ett steg ordentligt på promenaderna.

I veckan jobbar jag eftermiddag vilket gör att man får en chans att vara ute i dagsljuset. I går övervägde jag att jag och sonen skulle åka släde på den lilla snö som kommit. Jag tänkte bara ta några enstaka av våra slädhundar – för att kunna få stopp på dem. Men så valde jag att baka lussekatter istället. Och planerade att åka släde i dag. Dumt. För i dag var det nio plusgrader! Rena rama shortsvädret! I december!?

Hagel väntar på kommandot så han får söka.

Så det blev uppletande på lägdan istället. Där var det inte halkigt. Jag tog med mig Trassel och Hagel, trampade runt på lägdan för att skapa förvillande spår och lade sedan ut nio föremål.

Trassel sökte snabbt och effektivt, för att vara en tioårig portugis.

Kampa med leksak är kul tycker Trassel.

”Får jag sticka ut nu?”

Sitta och titta på var ingen favorit för varken Hagel eller Trassel.

Snacka om att de tyckte det var roligt! De fick turas om och leta upp två-tre föremål, sedan bytte jag hund. Den som väntade fick titta på. De satt helt tysta som ljus och bara tittade på. Host, host – inte riktigt kanske =)

Efter det blev det äntligen lite lugnare i huset så jag och sonen kunde klä granen. Julstämningen börjar infinna sig!

Hundar är livet – inte sant?

Som jag skrivit förut har jag fått en allt starkare längtan att utbilda mig till hundinstruktör. Jag har sett över olika kursmöjligheter, det ena dyrare än det andra, och som närmast 80 mil bort. Trots det hade jag anmält mitt intresse.

Men så tänkte jag – jag kollar upp lite bättre vad SBK, Svenska Brukshundklubben, kan erbjuda. Och vips faller allt på plats – precis som när jag skulle ta jägarexamen. Det visar sig att de inledande kurserna till en ny hundinstruktörsutbildning startar redan nu i januari i Piteå, åtta mil bort.

Jag behövde ”bara” bli rekommenderad av styrelsen i Skellefteå Brukshundklubb. Jag har i hela mitt liv varit en brukshundsmurvel, men de senaste åren haft en paus och ägnat mig renodlat åt hundspann och jakt. Skulle de rekommendera mig ändå? Japp, det gjorde de! Så kul.

Här är delar av mitt eget lilla gäng som jag haft kurs med.

Häromkvällen hade jag också det sista passet i min lilla minikurs i att lära in apportering med klicker. Det har varit ett bra sätt att känna efter om jag trivs som instruktör, och om deltagarna trivs med mig. Det verkar lovande, för de ville ha en fortsättning, gärna en tävlingsinriktad kurs mot lydnadsklasserna. Skulle vara jätteroligt! Det är kul att finlira på detaljerna och jaga 10-poängarna! =)

I normalfallet är jag en tjurig rackare, stenbock som jag är. Har jag bestämt mig för något så blir det ofta så. Lite regn eller sånt brukar jag knappt märka. Det ska då inte få stoppa mig.

Men sista tiden har det regnat rätt mycket. Ofta precis när vi äntligen fått snö. Så det blivit glashalt och supertrist igen. Jag tror det är det som urholkat min vanliga envishet.

För nu hade vi bestämt att vi skulle sova ute. Jag var superinspirerad efter bloggaren Susanne Linds senaste inlägg och tänkte att nu rackarn ska det bli av. Jag, sambon och sonen packade tält, sovsäckar, leksaker och annat viktigt. Dottern var hos sin pappa.

Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att kolla väderprognosen. Jag menar – vanligtvis är det inget som brukar göra till eller från – jag gör ändå. När vi var klara och rullade ut från gården på lördagskvällen var det becksvart. Och hällregn.

– Det avtar, intalade jag mig.

Vi kom till skogen där vi skulle sova. I pannlampans sken tittade vi efter en bra tältplats. Vi hittade en. Regnet strilade ned. Vi stod där i det kolsvarta mörkret och jag kände –nej, nu fan får det vara! Halva grejen med att sova ute är att sitta och mysa i brasans sken och snacka en massa skit. Hur kul är det i noll grader med regn innanför jackkragen? Och sen krypa in i sovsäckar som man snabbt blöter ned, och två blöta hundar? Jag gav upp. Det tar mig emot att erkänna, men jag gjorde det.

Grabben tyckte det var kul att elda kartong. Då blev det som extra ljust i grillkåtan – ett tag.

Vi åkte tillbaka och satte igång en brasa i vår grillkåta istället. Där kunde vi mysa, äta godis, dricka rött och läsk, och snacka skit. Riktigt, riktigt skönt!

Vi samlar kraft. Firar jul. Och nyår. Snart ska vi göra ett nytt försök.

Önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!

Glad son och sambo. Mycket roligare än att tälta i hällregn.

Hagel visar tydligt hur långtråkigt det är när matte är sjuk.

På juldagen började jag hosta. Sen kom febern. I skrivande stund är det dan efter nyårsaftonen och tja, jag är rätt risig än. Men rastlös. Ungefär lika rastlös som mina hundar, även om unge vorstehn Hagel är värst – just på grund av hans ras och ringa ålder.

En dag kröp jag ut, nåja, till fyrhjulingen och körde med Hagel lös så han fick springa av sig utan att jag behövde anstränga mig. En riktigt lycklig stund! Jag kände mig så fri och frisk. Men sen gormade bihålorna på mig efter allt drag så jag vet inte om jag vågar göra om det. Är inte så sugen på bihåleinflammation också.

Så det har blivit lite klickerträning inomhus. Håller på med en handtargetövning som jag ska berätta mer om sen. Och jag satsade på att äntligen klippa ned min lurviga portugisiska vattenhund Trassel. Det var verkligen på tiden då han är väldigt lurvig och tovig. Men det är jobbigt när man är förkyld. Jag fick ta paus halvvägs och gå och vila en stund. Men till slut blev han klar!

Trassel som han såg ut före jag klippte honom.

Och hur han såg ut efteråt. Så skönt slippa bli luggad av sina egna tovor!

Vilken glad kille han blir utan all päls! Eller, han är nog det även med en massa päls, men man SER det bättre när han är utan.

Sedan blev det tolvslaget och raketer och smällare satte igång. Vi bor i en by, så egentligen är det inte så farligt. Men Trassel har haft en dum upplevelse kring smällare, när jag inte var med, och sedan dess sitter det i. Det var en hjälpsam person som släppte ut honom mitt under ett nyårsfirande för att han skulle få titta på raketerna och kolla vad det var. Tyvärr kan inte hundar fatta sånt. En sak om de blir rädd för en skottkärra – då kan man låta dem komma fram och hälsa på skottkärran och inse att det bara är något ofarligt plåtskrälle. Men raketer som viner i luften och smäller, nja det går inte att hälsa på. Så det var inte en sådan bra idé – om vi säger så.

Jag vill inte att Trassel ska föra över sina rädslor till Hagel. Så de fick ligga i dubbelsängen båda två så jag hade koll. Det smällde utanför fönstret, Hagel sov snarkande med tassarna i vädret medan Trassel satt stressat i sängen bredvid mig. Till slut bytte vi till ett annat rum och en annan säng, ifall Hagel trots allt skulle vakna och undra varför store, kloke ”storebror” var så svettig. Där somnade vi till slut. Tur det inte är nyår oftare …

Vilka jakthundar! Kyla till vänster, Modd till höger.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är faktiskt helfestligt. Här har jag gått och tagit jägarexamen, skaffat vorsteh, utbildat den i fågelhundens alla läror och gått miltals i skogen – utan att få med mig en enda fågel i säcken.

Igår åkte sambon ut med fyrhjulingen, dragen av ett tiospann slädhundar, däribland vorstehn. Ute på en skogsväg i mörkret såg han ett öga glimma till. En stor fågel satt vid vägkanten.

– Den flaxar väl snart iväg, tänkte sambon och puttrade närmare.

Men den flaxade inte iväg. Om den sov, eller var sjuk eller skadad, ja det är svårt att veta. Men hundarna längst fram i spannet kunde kasta sig över den. Inte ett ljud. Vare sig från fågeln eller hundarna. Sambon stannade och blandade sig i brottningsmatchen.

Han fick fram en tjädertupp, som fortfarande levde. Så han letade reda på en påk och klubbade den.

Jag satt i tv-soffan när fyhjulingen mullrade hem igen. Efter en stund öppnades ytterdörren.

– Du kommer aldrig att tro det här, titta vad som ligger på bron, sa sambon.

Och jag kom ut och såg en maffig tjädertupp! Läckert! Vilken imponerande syn.

Min första tjäder. Eller min och min, egentligen var det sambons och sibbarnas. Snopet.

Men snacka om snopet! Det var två siberian huskys som, samtidigt som de tillsammans med åtta andra, drog en fyrhjuling efter sig – fällde den första tjädern. Otippat, eller vad säger ni?

Snabbt blev det att läsa på om hängning och mörning. Fågeln ska inte bli under tio grader på tio timmar. Var sjutton skulle jag hänga den då? Det fick bli ett svalt förråd i tvättstugan. Senare får det bli ännu lite kallare miljö i garaget.

Men sen då, den ska hänga i 40 dygnsgrader, blir det 40 dagar i garaget då om temperaturen håller sig kring nollan? Verkar ju jättelänge. Den var dessutom lite skadad på ena bröstet efter hundarnas framfart, eller om den var det innan? Hur påverkar sådana skador hur pass länge jag vågar låta den hänga?

Tror jag satsar på att ta ur bröstfiléerna bara, eller vad säger ni? Har ni något trevligt recept på tjäder? =)

Härligt att få möta den intensiva, villiga blicken.

Jag blev ju tokförkyld på juldagen. Och sedan dess har det hållit i sig. Till slut sprack även ena trumhinnan av bihåletrycket. Då började jag bli riktigt sur, negativ och grinig.

Samtidigt var det mörkt, mörkt, mörkt. Och isigt. Boring!

En dag kom jag hem från jobbet och var sur – i vanlig ordning. Jag velade, skulle jag gå och sura hela kvällen och lägga mig tidigt? Eller åka på hundträningen i vår träningslokal? Jag hade sett på vår interna Facebookgrupp att några andra skulle dit.

Jag tog portugisen Trassel och vorsteh Hagel med mig och åkte dit. Direkt blev jag på mycket bättre humör. Det är så roligt att titta ned i ett par intensiva, förväntansfulla ögon som bara VILL! Det blev linförighet, fritt följ, träning på stannakommando för Hagel, sändande till rutan och apportering med dirigering för Trassel. Här finns ett inlägg från en tidigare träning med en länk till en film på Trassels övningar.

Jag körde även dirigering till papperstallrikar med godis för Hagel. Först rakt fram till en tallrik med en godis, sedan stannakommando. Efter det skickade jag honom lite till framåt där en ny tallrik väntade. 

Dessutom tränade jag dubbelfot, att båda ska gå fot med mig samtidigt. En bra sak att kunna när jag rastar dem efter byavägen och det kommer en bil. Då kan de bara gå fot med mig en stund, sedan får de springa fritt igen. Likaså tränade jag inkallning med dem, en och en, fastän de satt bredvid varandra. Gick så bra!

Så det är ett tips! Är ni sura och griniga kan allt vändas med ett träningspass! =) Men det vet ni säkert?

I dag har det äntligen kommit snö. Så nu är det vitt, vitt, vitt. Mycket trevligare. Och i morgon drar jag på min första utbildningshelg på min väg att bli hundinstruktör. Så nu är det mesta uppåt igen. Fast jag inte hör ett skit på höger öra. Men det ordnar sig – tror jag!

Tjäder och vin – en god kombination! =)

Häromkvällen var det riktigt trevligt. Vi hade Mona och Daniel Eriksson, Tjärnliden, på middag. Vi lyxade till det och hade barnledigt.

Självklart blev det massor av snack om jakt, vapen, toppfågeljakt och annat intressant. Och så passade vi på att få en kurs i hur man tar ut bröstfiléerna på en tjäder – ni vet den där tjädern som sambon kom hem med hux flux. Visst kan man försöka räkna ut det själv, men bäst är ju om en som kan visar hur man ska göra, och sedan får man testa själv.

Först visade Daniel hur man skulle göra. Man ska känna av var bröstbenet är, skära upp ett snitt och sedan liksom dra isär skinnet så man blottar bröstfileerna. Min sambo Fredrik och jag lyssnar noggrant.

Vi hittar en massa tallbarr i krävan. Att de tycker det är gott?

Sen får jag testa. Så svårt är det faktiskt inte. Man ”bara” skär runt filén så den lossnar. Men skönt att ha coachen bredvid.

Hundarna hade också stort intresse av kursen.

Inom en snar framtid ska vi laga något gott av filéerna. Det kommer ett inlägg efteråt, med recept och allt.

Så tack så jättemycket Daniel för kursen. Och tack Mona för fotograferandet! =)

Efter kursen återgick vi till att prata om allt viktigt och intressant. Och Mona passade på att mysa med Hagel.

Bild från när jag och Hagel startade i unghundsklass. Men i öppen klass startar jag först när jag VET att han fattat.

Jag satt och bläddrade i Vorstehtidningen. Jag såg alla roliga jaktprov som skulle vara under 2014. Men insåg att jag inte kan vara med. Jag ställer inte upp i öppen klass förrän jag vet att Hagel har förstått det här, förrän lampan har tänts på riktigt, ni fattar.

Jag har ju gått miltals i egna skogarna. Och åkt till fjällen för att öka möjligheterna. Men det har blivit mycket tomgå. Fåglarna har dragit i ett tidigt skede så att Hagel aldrig fått chansen att fatta att det var han som skrämde upp dem.

Hagel har sökt och sökt.

Så jag tänkte, vad kan jag göra för att verkligen öka chanserna? Jag ville att det skulle vara på riktigt, inte så att vi skulle gå in i en fågelbur. Jag ville att Hagel skulle få söka, men att fåglarna skulle finnas tätare. Så vi fick fler chanser per timma liksom.

Hundkompisar tipsade om Långtora Hund & Sport, utanför Enköping. Jag citerar ett stycke från deras hemsida:

”Här på Långtora har vi inhägnat ett stort område på 33 ha, där du kan släppa dina hundar, få bra motion och vi kan släppa duvor för er med duvkastare. Detta gör att vi kan träna under hela sommaren på ett tryggt och kontrollerat område. Under säsong erbjuder vi mycket goda möjligheter till kontakt med fasan och rapphöns på hela vår mark.”

Låter passande, eller? Nu har jag anmält mig och Hagel till en uppflogskurs den 4-6 april. Kostar just under 4 000 kronor med helpension. Men det är det värt, om bara polletten trillar ned.

Det kommer att bli riktigt roligt och lärorikt. Och dessutom hakar Hagels uppfödare Irene Nilsson på, samt Viveka Grahn som har en kullbror till Hagel. Så det blir toppen. Och SEN ska vi ställa upp i öppen klass, så det så! =)

Har ni gjort något liknande? Dragit iväg till en sorts arrangör för att öka chanserna? Berätta!