Så här ser boken ut.

Av en slump surfade jag in på Adlibris för att kolla om där fanns något läsvärt. Jag fann en bok som jag inte trodde fanns!

Den heter ”Apportering till vardag och fest” och är skriven av Elsa Blomster och Lena Gunnarsson. Det, i mitt tycke, unika med den här boken är att den handlar om hur du kan jaktprovsträna med klicker. Jag som nästan hade trott att jag var ensam om att ha tränat en del övningar så.

Elsa Blomster och Lena Gunnarsson är instruktörer på Canis hundskola där all träning bedrivs med klickertänk. Med sina spanielar och retrievrar tränar och tävlar de lydnad, bruks, agility, rallylydnad, viltspår och går på jaktprov. De berättar på sin hemsida om varför de ville skriva boken:

”Apportering till vardag och fest skrev vi eftersom vi själva hade velat ha en sådan bok att hålla i ena handen när vi började med vår träning inför jaktprov. Vi ville läsa en bok som kunde hjälpa oss med grunderna i träningen av våra apporterande och stötande fågelhundar. En bok där vi kunde få konkreta tips på övningar och skapa förståelse för vart övningarna skulle ta oss. Men vi upptäckte till vår förvåning att det inte fanns någon på svenska! För vi hade nämligen ett krav till: All inlärning skulle ske positivt, utan fysiska eller verbala korrigeringar. Traditionellt sett har den typen av träning ansetts vara nödvändig i hundträning, men nu vet vi att det finns alternativ.”

Nu är inte jag en klickerguru som går ”all in”. Jag blandar gärna. Till vissa (men faktiskt de flesta) hundar eller till vissa övningar passar det med klicker. Till andra hundar och andra övningar passar det med andra metoder. För att inte tala om vad som passar de olika hussarna och mattarna … =)

Men jag har så klart beställt boken. Sedan ska ni få en sorts recension och utvärdering.

Här hittar ni boken på sin egen hemsida, länkad via Canis.

Här hittar ni boken på Adlibris.

På båda sajterna kan ni läsa mer om boken och även provläsa en del kapitel.

Jag cyklade iväg för att lägga ut de olika spåren

I lördags tänkte jag göra den stora spårardagen. Tre hundar skulle spåra sina egna specifika spår. Men det blev bara två.

För det visade sig att truten jag tinat till Hagel luktade apa, eller rutten trut kanske =) Den var för välanvänd och jag har läst och hört att man inte ska använda för äckliga saker till hundarna. Då lär de sig bara en massa olater som att rulla sig på dem, gräva ned dem eller helt enkelt vägra att apportera dem. Inget jag var sugen på att lära Hagel just nu när vi börjar ha nedräkning till Riksprovet.

Så han blev utan spår. Istället fick siberian huskytiken Flinga och portugisiska vattenhunden Trassel var sitt spår. Båda fick en utmaning – för att uttrycka det med datanördiga femåriga sonens termer så var det dags att ”level up”.

Flingas viltspår med en klöv fick längre liggtid – nu en timme långt. Plus att spåret gick genom en tät djungel på slutet.

På Trassels spår, bara människa och ingen klöv, gick delar av spåret på klipphällor. Det fick cirka en halvtimme i liggtid.

Stenhällarna blev en bra utmaning för gamle Trassel 10 år.

Jag gick Trassels spår först. Han är så rutinerad! Det är så avslappnat med honom. Fast jag märkte hur han fick sin utmaning på hällorna. Han kastade lite av och an och såg ut att tänka:

- Men det var då f-n, var tog spåret vägen nu igen?

Flinga är noggrann i sitt spårande.

Sen var det Flingas tur. Hon började bra på spåret i ett nästan sakta, men rätt lagom tempo. Noggrant redde hon ut alla lukter. Typ tre gånger var jag övertygad om att hon gått fel. Gormade inne i mitt huvud:

- Men herregud hur ska jag kunna lita på den här hunden om det blir skarpt läge vid älgjakten?

Men då dök en snitsel upp igen som jag satt upp. Och jag fick skämmas. Vem är jag som tror mig minnas vart jag gått och var det luktar släpad älgklöv?

Vi trängde igenom tät skog, även det en bra övning.

Lite av den djungel vi jobbade oss igenom.

Såklart fann Flinga sin efterlängtade klöv!

Bra lärdom igen. Flinga fixar det här! Nu ska vi öva på ännu längre liggtider och även nattspår så vi kanske kan hjälpa till vid älgpåkörningar och sånt.

Men Hagel då? Jo, han fick en löptur med sin matte som behöver komma i bättre form. Det blev inte snabbt och inte långt. Han tyckte det var mesigt. Jag blev däremot helt slut. Men jag får väl sikta på att ”level up”! =)

Småtrött. Men inte efter vår löptur – som var i mesigaste laget enligt Hagel.

Dags att träna på skott i lite mer jaktlika situationer, även om det just nu bara innebär att mest knata runt i skogen.

Kom på att det faktiskt är bara tre veckor kvar till Riksprovet i Lycksele. Och läste på lite mer i reglerna. Vi hade visst missat en detalj ...

I unghundsklass får man säga till om man vill eller inte vill att en eventuell hittad fågel skjuts. Det lilla jag sett och hört är att de flesta säger ”Nej, inga fåglar ska skjutas för min unghund.” För risken är att hunden står för en tuff tjädertupp, den skjuts lite halvtaskigt och sedan ska den unge, oerfarne hunden tampas med en sur, skadeskjuten tjädertupp bland det första den gör. Inte optimalt.

Om man väljer bort ”direktskjutningen” så gör man istället en arrangerad apportering efter fågelsituationen. Provledaren skjuter ett skott och kastar iväg en redan död mås eller trut som hunden ska apportera på kommando.

Så hade jag läst. Men nu har jag läst igen. Och tolkar det som att skott ska avlossas ändå i den första fågelsituationen. Vi har övat på skott. Men just så har vi inte övat. Så ut i skogen bara.

Jag tog med mig en liten startpistol, 6 mm, med pluggad pipa. Jag och Hagel gick vår vanliga runda i skogen. Då och då sköt jag när han var på ett lagom ”hörselbesparande” avstånd. Han stannade upp och tittade förvånat på mig.  Jag visade hur avslappnad jag var och fortsatte bara promenaden. Då och då fick han en korvbit. På slutet sköt jag när han gick bredvid mig. Visst, han hukade sig lite, men släppte sedan det direkt. Såg bra ut. Men bra att träna mer förstås. Och öka kalibern.

På torsdagen fick jag hämta bössan från kolvmakaren PO Stenmark i Hjoggböle. Vilken engagerad man! När jag åkte därifrån var jag full med hopp och goda träningstips – samt en kortare bössa.

Ni som följt min blogg vet att jag skjuter som en kratta med hagelbössan. I bästa fall har jag någon gång träffat hälften av duvorna, men i regel har det varit fler missar än träffar fastän det varit de enklaste ”frånduvorna”. I början skyllde jag på mig själv. Men fler och fler som kunde det här med hagelskytte började fråga om jag inte borde korta kolven.

Så här stor bit kapades bort från kolven.

Nu är det gjort. Cirka fem centimeter kapade PO bort från kolven.

– Det är som om du haft kläder i storlek 52 hela tiden. Hur du än försökt så har det aldrig blivit bra som bössan var förut, sa han.

Han ville se några anläggningar. Och det syntes att jag kämpat kanske lite väl länge med den långa kolven.

– I varje anläggning gör du nu tre rörelser, en framåt med bössan, en uppåt och sedan en tillbaka mot axeln, berättade PO.

Och det är ju minst sagt inte optimalt att dra bössan hela den omvägen innan den sitter rätt.

Nu visade PO att jag ska börja med bösskolven bara en liten bit ned från rätta läget, typ i armhålehöjd. Inte som skeettävlingsreglerna föreskriver – att ha bösskolven ännu längre ned vid höften nästan. Sedan ska jag torrträna och torrträna, dra upp bössan i skjutställning massor av gånger så det blir en naturlig rörelse och reflex.

Från det här läget, med bösskolven i armhålehöjd, ska jag träna på mina anläggningar.

Torrträna, torrträna! Mina bleka sommarben får ni ha överseende med =)

Nästa steg blir att skjuta enkla lerduvor som bara flyger rakt fram. Då ska jag ha bössan i skjutklart läge mot axeln innan duvan flyger iväg.

Tredje steget blir att starta med bösskolven i armhålehöjd igen. Och träna på att anlägga och skjuta.

Han var så engagerad när han berättade och visade. Jag lyssnade och tog till mig allt jag kunde. Jag vill så gärna tro honom när han avslutade:

– Om bössan passar dig, som den gör nu, och du har rätt anläggning och tittar på duvan – då träffar du. Så enkelt är det!

Hoppas siktet blir mycket bättre nu!

Jag vet, siktet är lite, lite snett. Men det var en massa riggande för att få det så här hyfsat och kunna fota! =)

På lördag ska älgjaktlaget ha sin gemensamma skjutning. Jag tycker det är både roligt och jobbigt. Det är kul att träffa alla och surra om vad som snart ska hända. Men det är gruvsamt att skjuta inför publik.

Så här såg min egenhändiga pricktavla ut senast.

För att minska de gruvsamma känslorna har jag varit och övat själv några gånger. Nu senast fokuserade jag på att skjuta lite snabbare och inte hålla på och sikta ihjäl mig på varje skott. För när vi väl ska skjuta på älgbanan har man inte så mycket tid att fundera.

I den här kuren kommer vi att stå och skjuta på älgbanan.

Och vi kommer att ha den här utsikten.

Dessutom blev jag påmind om att den skjutkäpp som jag använder som stöd ska lutas framåt, då blir den stabilare. Om den bara står rätt upp och ned så blir det vingligare. Hoppas jag kommer ihåg det även på lördag!

Så här såg det ut när jag var med på min allra första skjutövning med älgjaktlaget förra året.

Det var den här bilden som fick fart på Leif Schmidt.

För ett par blogginlägg sedan berättade jag att jag hade fått min hagelbössa kortad. Jag visade några bilder på min nya anläggning. Det fick Leif Schmidt att vakna.

Jag fick ett mejl. Där stod i förkortad version: ”Hej Susanne. Hittade din blogg av en tillfällighet när jag sökte på Google. Ser att PO hjälpt dig. Kolla in min hemsida, där finns kanske något som du skulle vara betjänt av. Med vänliga hälsningar Leif.”

Jag visste inte vem han var och kollade in hans hemsida: http://www.leifschmidt.se/ . Jag såg att han arrangerade skyttekurser. Jag tog inte alls illa upp utan svarade att jag förstod vad han menade, och skrev ”Och tro mig – det behövs!”

Sedan fortsatte vår mejlkonversation. Han skickade olika tips om anläggningar och liknande. Jag var glatt överraskad, vilken engagerad man!

Hux flux fick jag ett meddelande på Facebook från en tjej i skyttegruppen. Leif Schmidt skulle komma nästa torsdag och såg gärna att jag var med! Usch då, tänkte jag först. Men skärp dig, tänkte jag sen. Vilken chans att få hjälp med anläggning och skytte nu när kolven precis har kortats! Så jag åkte dit.

Här instruerar Leif Schmidt, till höger, en skytt vid namn Classe. Det var fler än jag som fick goda råd =)

Där träffade jag en mycket engagerad man som bröt lätt på tyska. Han högg tag i mig och genast avlöste instruktioner, tillrättavisningar och goda råd varandra.

- Jag vet, det blir bara korvstoppning! medgav han och lugnade sig ett tag. Men snart var han i full gång igen.

Men jag sög åt mig allt jag kunde. Försökte öppna min hjärna på vid gavel. Det var liksom bara att smida medan järnet var varmt. Eller medan tysken fanns på plats.

Han var rolig. Och jag förstår att man kan bli sådär engagerad så att man knappt kan hejda sig. Jag kan bli så ivrig att det darrar i benen av adrenalin när jag ska förklara och berätta olika hunddressyr-saker för folk med hundar som, i mitt tycke, behöver det … =)

Slamplåten som den såg ut efter att Classe skjutit. Men mitt skott såg nästan detsamma ut.

Vi testade att skjuta på en slamplåt. Mitt skott satt precis där det skulle – skönt. Sedan gick jag tillbaka till stället där lerduveskyttet pågick. Skulle jag våga? Tänk om jag var lika usel som vanligt, trots kortad kolv och Leifs tips. Till slut testade jag.

Det var enkla, raka frånduvor. Tre duvor, tre missar. Tre duvor till, tre missar. Jag försökte dölja det, men nog var jag sugen att kasta bössan till skogs och bara strunta i sådana här kränkande dumheter.

På sista skottet ställde sig Leif bakom mig.

- Du ligger för lågt, duvan är här, sa han och visade på ett glapp mellan bösspipan och duvan.

Jag provade igen.

Tre duvor. Och tre träffar! Tre duvor till. Och två eller tre träffar! Minns inte riktigt. Var bara så lycklig. Bad om flera duvor till, och typ lika många träffar! Vilken kille!

En del av Leifs utredning görs med måttband. Här på den andra tjejen som fick hjälp – och som inte ville vara med på bild.

Han hjälpte en annan tjej också. Som bråkat med en för låg kolv länge. Och som nu fick en förhöjning av Leif. Sedan började hon skjuta. Och det var en hel del missar i början. Leif var där och petade och fixade. Tipsade och trixade. Sedan kom en träff. Leif skrek högre än tjejen av glädje! Vilken kille!

Efter det orkade vi inte räkna alla träffar som tjejen lyckades med. Visst kom det någon enstaka miss ibland, men det är ju bara när man inte är beredd, eller hur?

Det märktes på de andra skyttedeltagarna att Leif visste vad han pratade om. Här är det Svante Morén som passar på att ha en pratstund.

Jag dristade mig till och med till att testa några av de svåraste duvorna. De som flyger från höger till vänster. Där det gäller att jaga ikapp duvan, gå förbi och skjuta utan att stanna upp.

Låter busenkelt i teorin. Men har varit ett helvete i praktiken. Men vet ni! Jag träffade flera stycken! Visst, jag missade en del också, men de räknar jag inte! =) Jag är bara sååå nöjd över att jag träffade flera gånger!

Leif Schmidt själv i skjutartagen. Imponerande skytt!

En dag senare får jag ett mejl från Leif. Mer instruktioner. Eller förslag om man vill se det så

- Rör inte höjden på vapnet, den är bra som den är.

- Gör dig ett märke på framstocken där du ska ha vänster tumme när du har vapnet i beredskapsläget. Det har stor betydelse för din anläggning och om detta görs på rätt sätt så innebär det att du får samma anläggning från en gång till en annan.

- Försök att göra följande: anläggning snett upp i luften med osynlig hög duva. Kolven ordentligt mot kindkotan. När du har bössan uppe så böj dig långsamt framåt genom att helt enkelt dra ned vapnet till ”rakt ut-läget”. Detta medför att din kropp böjs lämpligt fram och att ditt huvud kommer i rätt läge. I denna kroppsställning tar du nu ner vapnet till utgångsläget (typ med kolven i armhålan) utan att förändra din kroppställning med det lätt framskjutna huvudet. Sedan gör du en anläggning som medför att din vänstra hand gör hela jobbet, det vill säga skjuter fram vapnet och pekar mot målet. Då kommer kolven att ”fastna” mot kindkotan utan att du behöver dra ned huvudet mot kolven. Kolven kommer osökt att hamna mot axeln om du har vänsterhanden på rätt ställe, utan att det blir ett glapp mellan kolven och axeln. Det ska liksom svischa i tyget mot kolven!

Vad säger ni om det tipset? Och om Leif Schmidt?

Snart drar älgen iväg. Då gäller det att vara beredd.

I lördags hade vi gemensam skytteträff med älgjaktlaget. Jag sköt både riktigt bra, och rätt dåligt. Dessutom i min egen panna.

Vi skulle skjuta tre serier på älgbanan. Först på en stillastående älg, sedan en löpande. Efter det skjuts det på en ny stillastående, och så en löpande tillbaka.

Grabbarna Gerth och Lelle väntar på sin tur.

Vi är två tjejer i jaktlaget. Här är Erika Båtsman.

Första omgången fick jag fullträff på stillastående OCH på löpande, hör och häpna. På väg tillbaka blev det fullträff på stillastående och sedan miss på löpande, jag låg för långt fram. Ungefär så fortsatte det. Bra träffar på stillastående, och allt från fullträff till totalmiss på löpande. Jag har som ingen riktig taktik där … man skulle få skjuta på löpande oftare …

Jag får ett pulspåslag när jag skjuter på banan. Man får inte hålla på och fundera och rappla, då skiter det sig. I min iver kommer jag närmare och närmare kikarsiktet. Och till slut – pang – flyger kikarsiktet upp i pannan. AJ!

Fick en snygg bula som värkte rejält. Men det blev ett bra samtalsämne vid den cykelfest som hölls i byn samma kväll! =)

Här är jag med min bula i pannan. Så går det när man blir för ivrig.

Hagel söker på genrepet, iförd sitt nya jaktskynke.

På måndag var jag och Hagel och hade ett sorts genrep hos uppfödaren inför Riksprovet. Dagen efter fick vi veta att provet var inställt.

Det känns tråkigt. Som om luften gick ur mig. Jag har ju siktat på det här och sett fram emot det så länge.

Så här motiverar Huvudstyrelsen för Svenska Vorstehklubben efter att ha samrått med Västerbottens vorstehklubb:

”Vi har senaste tiden inventerat de tilltänkta provmarkerna för Riksprovet. Marker som normala år anses vara bland Västerbottens bästa fågelmarker. Resultatet är nedslående och fågeltillgången är sämre än ifjol som vi då tyckte var ”sämsta möjliga”. Totalt sett har vi inventerat 7 olika marker och på 5 av dessa marker har vi hittat 0 – 2 fåglar på en hel dags inventering. På 2 marker har vi hittat 10-15 fåglar. De marker där vi hittat en del fågel är marker som kommer jagas ganska hårt dagarna innan provet och vi har ingen möjlighet att stänga dessa områden inför provet.”

Så det var trist. Men jag får rycka upp mig och tänka på kommande jaktprov. Bland annat väntar ett i Burträsk och även den så kallade Ladypokalen. Plus riktig fågeljakt förstås.

En fördel är att jag får mer tid att ta vara på intryck och lärdomar jag fick vid genrepet.

Vivvi, som har kullbrorsan Bruno, var också med på genrepet. En glad tjej – trots att hon lyckas blinka här på bilden.

Uppfödaren Irene Nilsson in action med sin tik Jaga, kullsyrra till Hagel och Bruno.

Här tränar jag och Vivvi på att gå i eftergrupp. Visst var det en läcker vegetation i skogen här?

Det här bedömer jag att vi behöver träna mer på:

Vi behöver bättra på stadgan vid vattenapporteringen. Även vid arrangerad apportering i skogen efter skott. Det tänker jag göra genom längre väntetider och även att många gånger hämta fågeln eller apporten själv. Även i vatten – men inte så djupt … =)

Vi behöver stabilisera avlämnandet vid vattenapporteringen. Det där att skaka sig verkar tyvärr vara högprioriterat … Kommer att börja med att peppa Hagel järnet när han har sista metrarna kvar in till mig. Berömma massor när han lämnar hos mig INNAN han skakar sig. Gorma om han skakar sig före. Kanske bara kasta i apporten på grunt djup så han inte blir så jätteblöt och kan tänka sig att vänta med skaket ett tag, tills jag säger ”Skaka”.

Vi behöver träna mer på att söka ut ordentligt även i främmande skogar. Och att han inte ska känna något sorts ”vallningsansvar” och måsta se till hur eftergruppen har det. Utan söka åt sidorna och framåt. Inte bakåt. Jag har en plan om komma till en nivå där min sambo kan gå med Hagels lekbästis bland våra sibbar, Lavin, i en sorts eftergrupp och Hagel bara fokuserar på söket ändå. Men då underlättar det förstås om det finns en del fågel … :-/  Vi fann tyvärr ingen på vårt genrep.

Avslutar med en bild på Bruno, kullbrorsan till Hagel. Kullen fyllde ett år dagen efter genrepet. Småpluttarna har blivit stora! =)

Grattis Bruno på ettårsdagen!

Klädd efter väder. Fast kameran blev lite fuktig …

Jag vet. Regn och snålblåst är inte kul. Med min rubrik menar jag inte att man ska träna varje gång det regnar. Men i alla fall se till att göra det några gånger. För det kan ju faktiskt regna när man är ute på jakt. Eller på jaktprov.

Och jag vet en sak till. Att regnvädret alltid ser sämre ut från insidan, än när man väl begett sig ut. Då är det liksom inte lika ruggigt – om man klätt sig efter väder alltså.

Jag klädde mig bra. Sedan tog jag med mig portugisiska vattenhunden Trassel och vorstehn Hagel för vattenapportering och måsspårning.

Hagel apporterar måsen.

Trassel kommer in med flytdummien …

… men är lite odygdig, släpper apporten och skakar sig.

Det är perfekt att träna hundarna på att sitta still i regnet och vänta på att jag trasslar upp spårlinan, perfekt att träna på att inte skaka sig i tid och otid, perfekt att träna på att hoppa i plurret även om vågorna skvalpar och regnet smattrar ned i träsket.

Också perfekt att regnträningen är avklarad för att tag framöver. Så man med gott samvete kan träna vidare när det är bättre förhållanden. =)

Måsen fick komma in och få frisyren återställd med hårfönen. Trassel och Hagel övervakar allt noga.

Min första sjöfågeljakt!

Visst är det konstigt? Väckaren stod på 02.00 och när den ringde så studsade jag ur sängen. Men när den står på halv sex en vanlig jobbardag så är det lite sämre med studset … Fast nu skulle jag på min första sjöfågeljakt!

Jag mötte upp med två andra bybor nere vid Ytterviksfjärden. Det var Pär och Kristoffer som skulle paddla ut med kanot och sitta med vadarbyxor i en vassrugg. Jag gick en bit bort och stod vid vasskanten vid en vattenkanal som gick in från fjärden.

Inväntade morgonljuset och spanade in imponerande spindelnät.

Till slut kom det lite ljus.

Klockan var halv tre på natten mot söndag. Det var rejält mörkt, även om månen gjorde ett tappert försök att lysa upp. Efter någon timme ljusnade det. Plötsligt small det från vassruggen där Pär och Kristoffer satt! Och typ fem gräsänder svepte förbi mig på lagom skjutavstånd innan jag hunnit fatta riktigt vad som var på gång. Hmm, okej, det är sånt här man kan vänta sig, insåg jag och ställde mig i betydligt större bereddläge.

Sedan smällde det lite här och var ute längs fjärden. Vad fränt! Jag hade trott att jag var nästan helt själv, men det visade sig vara välbesökt ute i djungeln!

Det svischade förbi några fler fåglar, men på för långt håll. En jägare kom ut och ställde sig cirka 80 meter från mig i vasskanten. Det borde vara Pär eller Kristoffer tänkte jag.

Sedan kom en lämplig ensam and. Jag siktade, funderade om skotthållet ändå var för långt, det är inte lätt att avgöra i morgondunklet må jag säga. Jag lät fågeln segla vidare mot jägaren som nyss anlänt. ”Pang, pang” lät det och fågeln seglade ned och landade en bit bort. Jaha, då var inte skotthållet för långt då med andra ord, insåg jag lite buttert.

Labradoren Tib fick hämta en and som Bertil skjutit.

Jägaren gick bort för att finna sin fågel och jag spanade vidare. Men så hörde jag hur han visslade då och då, som på en hund. Aha, det var grannen Bertil som kommit med en av sina labradorer för att jaga.

Kort därefter var det dags att avrunda. Bertil undrade om jag skulle jaga på kvällen också. Tja, kanske det.

- Då ska du ta med hunden också!

Jo, jag hade funderat länge om jag skulle ta med Hagel eller inte på sjöfågeljakten. Jag hade ännu inte skjutit med hagelbössa alldeles intill honom och var rädd att han skulle bli skärrad. Men Bertil menade att det var bara att köra igång. Och det är klart, får Hagel se hur jag skjuter en pippi och han sedan får hämta den, ja då har man ju verkligen förknippat skott med något positivt.

Bertil fixade ansiktskamoflaget när vi ställt oss på pass.

Så på kvällen fick Hagel hänga med. Jag och Bertil stod cirka 20 meter ifrån varandra med var sin hund och väntade på gräsänderna. Dimman tätnade allt mer omkring oss. Så kom en and helt ljudlöst. Bertil sköt två skott men missade.

- Ta den, hojtade han till mig och jag gjorde mitt bästa med det skott jag hann få iväg på långt håll, men fågeln flaxade orörd vidare. 1-0 till den.

- Jag tycker det borde vara lag på att gräsanden ska säga ”kvack, kvack” innan den kommer så man hinner vara med, kommenterade jag.

Hagel klarade hyfsat att vara tyst, trots att han skulle sitta stilla i ett par timmar.

Hagel satt oberörd intill mig och följde händelseförloppet med stort intresse. Skönt, då var det ingen fara. Och nästa gång ska jag träffa så han får apportera och känna sig duktig.

Min utsikt på kvällen, lite dimmigt va?

Undra om det var bara tillfälligheter, men nu var det betydligt färre fåglar på kvällen än på morgonen. Brukar det vara så? När på dygnet tycker ni att det är bäst att jaga sjöfågel?

Hagel söker, och söker.

När det gäller skogsfågeljakten har vi hittills inte fyndat annat än nervösa duvor som flaxat iväg i god tid. Det skulle verkligen vara roligt att få finna en ”riktig” fågel nu, och låta Hagel få visa upp allt han lärt sig.

Gänget som stack iväg på skogsfågeljakt.

I måndags stack jag, Hagel och sonen ut en sväng. Jag ville kolla av en ny skogsmark som övergick till ett kalhygge. Vi hade perfekt motvind. Och Hagel sprang fina rundor och sökte så tappert, men förgäves. Ibland tycker jag nästan att det är bra att han är så oerfaren, så han inte blir så deppad för att han inte lyckas, om ni förstår vad jag menar. En erfaren hund som vet vad som förväntas av den måste tycka det är väldigt jobbigt att inte finna fågel.

I början på september ska jag, Hagel och vännen Therese med vorstehtiken Della på en skogsjaktkurs i Moskosel. Jag hoppas verkligen att det är mer fågel där.

Femåringen Leo såg ut att trivas.

Nåja, det blev en trevlig dag ändå. Jag är imponerad över femåringens vilja att knata fram över kalhygget. Han är så sugen att få se en pippi bli skjuten. För sen ska han leka med den, säger han.  Han vill ”prata” med deras näbbar och ”springa” med deras fötter såsom han gjort med trutarna och måsarna som varit apporteringsvilt.

Vi avrundade på en stor sten med bulle, godisnappar och vatten. Sedan med ett svalkande dopp för Hagels del. Så jag tror han var rätt nöjd ändå.

Men bristen på fågel har fått mig att fundera. Kanske man skulle försöka ”plantera in”? Helst orre och tjäder förstås, men det får man väl inte? Men rapphöna och fasan … är det ett alternativ? Hur krångligt är sådant? Krävs det typ femtiotre tillstånd från diverse myndigheter eller?

Vatten till Hagel.

Tröttsamt i värmen!

Bulle till Leo.

Och bad på slutet.

Först rundade vi den här myren. Vad tror ni, är det ett bra skogsfågelställe?

Jag och Hagel har testat ett nytt område. Vi fann två tjädrar och en älg.

På kartan såg området lovande ut. En rejäl myr, en tjärn med mer myrmark runt om och så ett berg. Jag började i motvind med att runda myren. Vi fann älgstigar, älgbajs och älglegor. Jag suckade. Snacka om att prägla hunden på fel vilt. Hur sjutton ska Hagel fatta att det är fågel vi ska söka när det formligen kryllar av älg istället?

Det kryllar av älgbajs …

… och älglegor.

Jag försöker lära mig läsa honom. När han ränner iväg i snabb fart med näsan i backen utgår jag ifrån att det är älg och hojtar åt honom att vi tar en annan väg. När han vindar i luften, eller snurrar lite mer runt, runt med nosen i backen kan det vara fågel.

När vi kom till tjärnen hade han sökt i 45 minuter. Han var inte särskilt trött, men jag bestämde att det var dags att vila ändå. Vi ska inte gå så långa pass att han blir alldeles färdig så här i början. Det blev vatten, saft, korvmackor och en stunds dåsande i solen. Fantastiskt skönt! Totalt tyst. Bara jag och vovven. En vanlig onsdag! Väl värt att spara semesterdagar till den här perioden!

Här pausade vi.

Visst är korvmackor bland det bästa som finns?

Hagel passade på att vila, efter att ha fått en egen korvmacka.

Sedan sökte vi vidare. När vi minst anade det så flög en enorm tjädertupp från ett träd och bort mot den plats där vi tidigare rastat! Inte hann jag skjuta heller! Och den satt redan en bra bit upp i trädet så det var knappt Hagel märkte något, fastän jag upplevde det som att hela himlen mörknande när den mäktiga fågeln drog iväg. Jag kände hur jägarhornen i mig växte. Den där tuppen skulle jag ha!

Nu kom min orutin fram. Jag ställde mig frågor. Vad är smartast att göra? Följa efter tjädern och hoppas att han landat inte så långt bort? Eller fortsätta söka i området – för där man finner en finns det oftast fler, eller? Jag bestämde mig för att följa efter. Eller ta en liten sväng först så vi kom rätt i vind och hoppas på det bästa. Berätta gärna om era erfarenheter och vad ni skulle ha gjort.

Men nej, inget fynd. Jag rundade tjärnen igen för säkerhets skull, men ingen tjäderjä-el!

Så vi fortsatte enligt ursprungsplanen. Efter en stund började Hagel rassla runt snåren efter något intressant. Älg eller fågel? Jag hade just funderat på att dra fram bössan då något stort flaxade iväg bakom en sorts djungel. Långt ifrån något skottläge. Synd. Men Hagel såg den och följde efter en bit så jag fick träna på stanna-kommandot – som funkade. Alltid något!

Frågorna kom igen. Försöka söka rätt på fågeln som drog iväg? Eller söka vidare i området? Jag bedömde att det som dragit iväg inte var en tjädertupp utan möjligen en tjäderhona. Vilket kunde innebära att det fanns en tjäderkull i närheten. Om vi hade fenomenal tur. Vilket vi inte hade. Hur hade ni resonerat i det här läget?

Vi knatade uppför ett berg. När Hagel hunnit till toppen, och försvunnit utom synhåll, hördes ett imponerande ståndskall.” Jäklar i helskotta nu drar han iväg efter en älg och lär sig en massa dumheter”, hann jag tänka och skyndade mig upp. Jag vrålade ”Hagel hiiiit” allt vad jag kunde. Och se på rackarn, han kom tillbaka! Jag berömde jättemycket. Sedan tittade jag ner mot den plats där Hagel skällt. Där stod älgen kvar! En fjoling bedömde jag. Han såg ut som om han tänkte ”Har du fått fatt på den där hunden nu?”. Sedan älgade han iväg med sina gråa ben.

Vilken grej! Och vilket ståndskall Hagel hade! Vilken talang! Det fick mig att börja fundera. Visst finns det vorstehägare som testat att kombinera, så att hunden söker både fågel och ställer älg? Men hur sjutton gör man då? Hur får man hunden att fatta vad man tänkt söka just idag? Så man har rätt bössa med sig? Nu har jag inte tänkt försöka mig på det just idag, men nog vore det intressant liksom?

En riktigt intressant man, med många spännande berättelser!

Snart drar älgjakten igång. Jag är riktigt peppad, för nu vet jag bättre hur jag ska locka på älg och öka mina chanser. Jag har fått träffa den mycket intressante Lennart Hägglund, som bor i Åbyn, Burträsk i Västerbotten.

Jag jobbar nämligen som journalist på Norran, lokaltidningen i Skellefteå. Och fick höra de magiska orden från min chef  ”Boka upp något trevligt reportage inför älgjakten”. Då kastade jag mig på telefonen och ringde Lennart.

Här kommer först delar av artikeln som blev resultatet. Och längre ned hittar ni en länk till filmsnutten som vi gjorde för att tydligare visa hur Lennart låter och gör.

Redan 1969 började Lennart Hägglund locka på älg.

– Då visste folk inte ens att älgar kunde prata, säger han.

Redan som liten grabb fick Lennart Hägglund hänga med pappa ut i älgskogen. Lennart själv började jaga när han var 18 år. Men det var synd om pappa.

– Han jagade i 44 år utan att få skjuta älg en enda gång.

Den sista gången skulle bli då Lennart bara hunnit vara med i älgjaktlaget i ett par år. De hade funnit en hel älgfamilj som de visste skulle passera ett hygge. Vid det hygget satt hans pappa på pass. Men inget skott kom.

– Pappa hade glömt ladda bössan. Istället fick han se tre älgar gå förbi. Då blev han bitter och spikade fast bössan på väggen, säger Lennart.

Visst – han ler lite åt minnet. Men samtidigt är det sorgligt. För tänk vad han hade kunnat vara pappa behjälplig några år senare när han lärt sig det här med att locka älg.

– Jag hade kunnat locka så hade han fått skjuta, säger han.

Lennart höll sin fascination för älglock hemlig i många år. Särskilt efter att han börjat konstruera en låtsasälg för att kunna få dem ännu närmare intill sig.

– Annars har jag nog blivit inspärrad!

Men allt eftersom har han vågat berätta om sina kunskaper som han tagit till sig efter att ha bott veckovis ute i skogen och studerat och pratat med älgar på nära håll. Det var särskilt fem kor han höll koll på, den finaste silvergrå kon följde han i 14 år. Han döpte henne till Emma. De andra hette Eulalia, Stina, Lill-Eva och Svea.

– Emma fick dubbelkalv nästan varje gång. Men en dag gick hon igenom isen vid kallkällan och dränkte sig. Jag hittade henne där.

Därför har hans låtsasälg fått namnet Emma. Lennart har skor som ser ut som klövar också.

– Det kan tyckas löjligt. Men när man lockar älgen de sista tio metrarna är även klövarna viktiga. Då får man inte misslyckas.

Klövarna är ett sätt att övertyga när älgen kommer riktigt nära.

Lennart har lyckats många gånger. I Västerbotten, Dalarna, Sarek och Ryssland. Allra bäst går det under brunsttider.

– Tjuren kommer nära och är alldeles från vettet. Han gnäller, dreglar och gräver. När jag till slut tar av mig Emma och säger att ”Det är n´Lennart” då ser han ut som om han tänker ”Det kan inte vara möjligt”, berättar Lennart och skrattar.

Men han har en regel som han aldrig tummar på. Han skjuter inte när han lockat älgen nära intill sig med hjälp av Emma. Det känns för fuskigt.

– Att skjuta på fem meter känns som ett mordöverfall, säger Lennart Hägglund.

Älglockartips:

• Se till att sitta i motvind och locka, så du minskar risken att älgen får vittring av dig.
• Det gör inget om du bryter kvistar när du går ut till passet. Men när du väl satt dig ska du vara helt tyst ett tag. Då slappnar en eventuell älg i närheten av och fortsätter att äta. Sen kan du börja locka.

Klicka här så kommer du till filmen om Lennart på Norrans hemsida.

Här drar vi älgtjuren i vår nya pulka. Jag drog också, men släppte på slutet för att hinna fota. Det blev genast jättemycket tyngre för de andra …

Vi hann inte sitta länge på vårt första pass förrän en tjur sköts på ett pass inte långt från mitt. Det var Björn som sköt sin fjärde eller femte älg.

- Jag hade precis stoppat näven i godispåsen när jag fick syn på tjuren. Sakta smög jag upp handen och satte upp bössan. Men då var kikarsiktet alldeles immigt så jag fick sitta och putsa det försiktigt innan jag kunde skjuta, berättade han efteråt.

Björn lyckades skjuta tjuren, trots att han just hade stoppat handen i godispåsen.

När tjuren skulle hämtas, långt ut på ett jätteeländigt kalhygge förstås, fick vi använda vår nya pulka för första gången. Fiffig grej måste jag säga. Nu gled älgen mycket lättare, och dessutom var den mycket fräschare när den kom fram. Älgjaktlaget drog tillsammans med goda miner och glada tillrop. Med den här trevliga början var stämningen på topp. Och tempot högt.

- Herregud vi springer ju, pustade Anders som drog först i ledet.

Det tog på krafterna att släpa älg. Även för en stark oxe som Östen.

Nu är älgen framme vid grusvägen. Tur vi har folk som har stora maskiner med kranar.

Efter att tjuren klätts av och hängts upp stack vi ut på nästa pass. Per-Anders gick med sin gråhund Tassa som snabbt fick korn på något intressant. Jag satt på pass i andra änden av området och har inte alla detaljer helt klara.

Men snart hade två kalvar skjutits, först en av Kristoffer och nästa av Lelle. Vilken rivstart!

Efter det blev det två händelselösa omgångar med drevkedja och passare. Sedan var alla rätt mosiga. Vi hade börjat klockan 06.00 och nu visade klockan drygt 17.00.

I morgon kör vi igen från klockan 06.00. Undra vad som händer då!?

Jag på första passet, som inleddes med regn.

Anders Lundström är en hejare på att köra fyrhjuling. Därför fick han köra min fyrhjuling som jag hämtat för att vi skulle kunna forsla bort ko och kalv.

Älgjaktens andra dag började bra. På mitt första pass hann jag få en glimt av en älgko som följdes av gråhunden Tassa, dock inget skjutläge. På andra passet hörde jag först två smällar på ett pass inte långt från mitt, sen tre smällar till. Vad konstigt. Vad hade då hänt?

- Det kom en älgko med kalv och jag sköt på kalven med först ett skott och sedan ett till. Men kon började springa runt, runt och såg konstig ut. Så jag bestämde mig för att skjuta på kon också, hon kunde vara träffad, berättade skytten efteråt.

Han lyckades fälla båda. Det var tur, för när vi senare klädde av dem visade det sig att kon mycket riktigt hade mer än det sista avsedda skottet i sig.

Ko och kalv spänns fast i pulkan som dras av fyrhjulingen. Så skönt att slippa dra dem själva!

Efter att ha tagit hand om djuren och lunchat satte vi oss på nya pass. Några i älgjaktlaget gick drevkedja. Jag myste i mitt torn och försökte locka lite igen. Hittills har det inte funkat så bra, antingen har jag inte rätt snits, eller så är vinden fel eller så finns det ingen älg inom höravstånd.

Då small det igen, rätt långt bort från mig. Två skott. Sen en röst i kommunikationsradion.

- Jag sköt på en ko. Jag hade tittat på henne ett tag och bedömt att hon var ensam. Men just när jag sköt kom en kalv fram. Så jag skickade iväg ett skott på den med, rapporterade skytten.

Sedan hade båda sprungit iväg. Skit också! En jägares mardröm.

Jaktledaren kontaktade mig och bad mig hämta min eftersökshund. Förra hösten hade jag portugisiska vattenhunden Trassel att spåra, men han börjar bli gammal och sliten. Istället har jag tränat upp en av våra siberian huskys, Flinga. Så jag hämtade henne och lät henne börja på spåret som skytten visade.

Flinga fann kon. Det var kul att se hur jakthunden i henne växte på plats.

Det syntes att vi var på rätt väg, både med spår i marken och blod på buskar. Jag rapporterade mina iakttagelser eftersom i kom-radion. Efter knappt 200 meter kom vi fram till kon. Hon låg ned och var död. Ingen kalv i sikte.

Jag berömde Flinga för hennes insats. Det är så kul att se hur en hund som tidigare bara spårat älgklöv växer till en riktig jakthund när de får träffa på ett verklig älg. Snart stod Flinga och greppade över nosryggen på kon och slet. Eller ryckte hårtofsar från pälsen.

Efter ett stund försökte jag få henne att fortsätta och spåra kalven. Men hon förstod inte alls poängen. Här låg ju flera hundra kilo spårbelöning. Varför skulle hon fortsätta?

Jag kallade på vår hundförare Per-Anders som stått standby med sin gråhund Tassa och låtit oss få spåra först. Nu var det deras tur. Tassa fann vittring och drog iväg i tät djungel med Per-Anders och Erika efter sig.

Jag kollade av närområdet för att se så inte kalven stupat bara en bit bort, men utan resultat. Likaså fick det omfattande eftersöket ge sig några timmar efteråt utan att ha fyndat. Synd. Var fanns kalven? Eftersom vi inte sett något blod fick vi hoppas att den var oskadad. Men ändå, inte lätt att överleva utan sin mamma.

Kon som Flinga spårade fick även hon åka pulka ut ur skogen och genom vassen.

Alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att få jämvikt på fyrhjulingen i terrängen.

Jag och en till från jaktlaget, Kristoffer, samrådde med jaktledaren. Vi fick klartecken för att kliva upp tidigt även nästa morgon, fastän det egentligen inte var älgjakt, och försöka locka till oss kalven för att skjuta den.

Kristoffer satte sig i ett torn vid ett stort fält med bra sikt, cirka trehundra meter från mig.  Jag satte mig strax utanför den djungel där kon fällts och lockade. Försökte låta så ko-lik som möjligt. Jag testade på några olika platser. Men antingen lät jag fel, eller så var inte kalven där. Vi fick återigen ge oss utan att ha fått vetskap om var den tagit vägen.

Della och Therese söker av området. Till höger kursledaren Saila Suorsa.

Jag och kompisen Therese åkte med våra hundar till Moskosel, utanför Arvidsjaur, för att delta i en skogsjaktkurs för kvinnor. Det blev en lärorik helg där vi uppmanades att kasta regelboken på en gång.

– Den gäller inte i skogen, förklarade kursledaren Saila Suorsa.

Saila Suorsa gav oss nya perspektiv på saker och ting.

Jag och Therese är båda nybörjare när det gäller jakt med stående fågelhund. Och vi har ju läst, sett och hört hur det ska vara när man jagar i skogen. Man ska söka med sin hund. Den ska finna. Stå för fågeln. Sen ska vi kommendera avance, att hunden jagar upp fågeln på vingarna. Efter det skjuter vi fågeln. Och sedan apporterar hunden den. I tur och ordning.

Men det fungerar inte så ofta i skogen – menar Saila. Fält och fjäll är öppna och mer lättarbetade miljöer. I skogen blir det tätare. Det blir mer att man får vara beredd på allt möjligt och ta det man får. Om fågeln flaxar upp innan hunden hunnit stå ordentligt, och innan man hunnit kommendera till avance, ja då är det bara att skjuta ändå.

Hagel visade att han är ung – och ännu inte haft en riktigt fågelsituation.

I det läge jag och Hagel är i nu ser jag fördelar med det. Han är så orutinerad och har ännu inte haft någon riktigt fågelsituation. Om jag inte kräver att precis ALLA steg i regelboken ska passeras innan jag skjuter, utan kan tänka mig att hoppa över några steg och gå direkt till panget – ja, då kanske det ramlar ned fågel lite oftare. Vilket kan göra att Hagel fattar poängen fortare.

Vi gick i skogen både lördag och söndag. Jag hade förhoppningar om att få lära mig mer om var man har störst chanser att finna skogsfågel, se tecken på att det varit fågel på platsen och lära mig smarta, strategiska upplägg på söket. Allt det fick jag.

Myrkanter är bra ställen för skogsfågel.

Bäckar är också bra ställen för skogsfåglar.

Vi hittade en badgrop som hundarna fick undersöka ordentligt.

Saila visade oss myrkanter, och så kallade tätningar – typ träddungar vid myrar, bäckar och andra populära platser. Vi såg badgropar där fåglarna ”badat” i jorden och lämnat efter sig små dun, vi såg bajset från tjädern så som det ser ut på sommaren. På vintern är det mer ostkrokeliknande korvar.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Vi gjorde hamburgare till lunch.

Mums, tyckte Therese. Notera också de orangea naglarna som var ett måste enligt Saila =)

Efter maten blev Therese nedbrottad av Sailas strävhårsvorstrar.

Jag såg stor skillnad på Hagel och Dellas sök. Hon är bara några månader äldre men uppvisar mycket större mognad. Hon vågar gå ut ordentligt. Hagel såg inte alls lika trygg ut. Han har dessutom kommit in i spökåldern och har mycket i hjärnan – vilket Saila påpekade och försökte trösta mig med.

Jag tror att bara han får en riktigt fågelsituation så kommer mycket att lösa sig av sig självt. Då ramlar poletten ned och han fattar vad han egentligen håller på med där i skogen. Han får en målbild, en vision av hur det ska vara.

Det blev inga fåglar på lördagen. Men nyttigt och lärorikt ändå. På söndagen blev det både bättre och sämre. Det får ni läsa mer om i morgon.

Therese och Saila Suorsa resonerar om vad GPS:en visar.

Andra kursdagen: Första sökpasset med Hagel på söndagsmorgonen började uselt. Han gick knappt ut något, intresserade sig för pinnar och annat tjafs. Jag blev sur, otroligt sur. Tänkte koppla honom och gå hem.

Vi testade vägjakt då orrar ofta sitter i dikena. Här är det Therese och Della som kör.

Men vi tragglade på. Tog en fikapaus vid bilarna och körde igång andra passet. Nu var det mer vind, motvind. Det gjorde att han fick mer fart och jag blev genast lite gladare. Men ännu ingen fågel i sikte, fastän vi gick på de rätta platserna. Däremot såg vi en huggorm …

Usch, inte mitt favoritdjur precis.

Ockeli fixade fågel åt oss.

Och han är fenomenal på att se lidande ut när man äter sin korvmacka.

Efter att vi åter var vid bilarna sa kursledaren Saila Suorsa att hon skulle ta ut sin erfarna, strävhåriga vorsteh Ockeli. Han kanske kunde finna fågel åt oss så unghundarna fick chansen att lukta på rätt vilt.

Och kan ni tänka er – det gjorde han! Hurra! Han stod på några legor, kom närmare. Det blev buskage i vägen för min del. Pang, pang lät det. Sen en massa visslande och efter en stund kom Saila mot oss med en sprattlande ung orrhöna i famnen.

– Vet ni hur man gör när man avlivar fåglar som inte är helt döda? frågade hon.

Nja, vi hade väl sett och hört om diverse karateslag i nacken på fåglarna.

– Ni gör bara så här, sa Saila.

Hon tryckte in fågelns huvud mot dens eget bröst, sedan pressade hon ned den i mossan.

– Då kvävs den snabbt. Det är ett enkelt och inte så våldsamt sätt att avsluta det hela, säger hon.

Saila visade hur hon kväver orren.

Under hela tiden vibrerade Hagel. Han var som förstenad. Nog visste han att det där var själva GREJEN med att vara i skogen! Jisses!

Han och Della fick lukta och smaka lite på fågeln, för att få testa det här med varm fågel.

Sedan fick jag släppa Hagel på ett sök som handlade om att utreda alla spännande dofter. Gissa om han gick fint nu? Gissa om han fått en nytändning? Vi fortsatte en bit bort också och sökte på ny mark. Mycket bättre sökarbete. Så skönt. Ett bra slut på en lång helg.

Efter det gjorde vi en brasa och värmde chili con carne på muurika. Sedan lutade vi oss tillbaka på backen och slöt ögonen. Snart snarkade vi ikapp. Faktiskt. Jag snarkade så jag väckte mig själv och generat undrade om de andra hade hört. Det hade de. Men de hade gjort detsamma!

Ett tag senare var det dags att återvända till Moskosels camping, städa ur stugan och ta farväl. En mycket intressant helg som kommer att ta sin tid att summera helt och hållet!

Vår stuga på campingen. Therese och Saila surrar om hundar – förstås.

En mysig gammal camping.

På campingen fanns en telefonkiosk. Minns ni dem?

Hejdå Moskosel. Vi ses igen!

Mona Eriksson hängde med på jaktrundan. Här pausar vi med en chokladbit – vilken Hagel gärna är med och delar på.

Häromdagen åkte jag till nya jaktmarker för att testa lyckan. Via Holmen skog köpte jag ett dagkort i Älgnäs, Tjärnliden. Där bor min kompis Mona och hon hade rapporter om olika tjäderfynd. Skulle bli intressant.

Jag släppte Hagel och vi började gå. Vi kollade av olika intressanta myrar och berg på ena sidan om en väg, och sedan gick vi över på andra sidan. Och där i myrmarken såg vi, på långt håll, hur en tjädertupp ljudlöst flaxade förbi. Hagel märkte ingenting. Han höll just på att undersöka en hög med harbajs väldigt noga. Typiskt.

Vi knatade vidare. Lite senare hörde vi en fågel dra iväg, men såg inget.

Vi fyndade i alla fall den här.

Så kom vi till en röjd skoterled. Där stod en älgko, säkert en av alla dem som bidragit med sina avtryck i skogen och som hållit Hagel på gott humör. Jag fotade kon ett tag innan jag kom på att jag skulle försöka locka. Men först ville jag tömma bössan och ställa undan den. Och platsa Hagel så jag visste var han fanns. När jag pysslat klart med det var kon borta! Jag lockade ändå, men det var stark motvind och jag hade svårt att tro att hon skulle höra mig. Synd. Det hade känts bättre om jag såg henne och direkt fick respons på om lockljudet fungerade eller inte.

Nåväl, efter det hade flera timmar passerat i ilfart och det var dags att åka hem igen. Kul att få testa nya marker och umgås med Mona. Nästa gång kanske det blir fågel också. Eller nästa. Eller nästa. Vad tror ni jag kan göra för att öka chanserna?

Efteråt fick Hagel busa med stövaren Norma. De är så lika varandra, lika unga och fjantiga båda två.

Morgonens genomgång av domaren Robert Lundgren, Piteå.

Är precis hemkommen från mitt första jaktprov för vorstrar, ett skogsprov. Det gick både bra och dåligt.

Vi var fem ekipage, jag och en till i unghundsklass, resten i öppen klass. Vi gick ut i skogarna kring Villvattnet, utanför Burträsk. Mitt första släpp började illa. Hagel lekte med en pinne, jag tog av honom den och skickade ut honom igen. Då gick han en gång till och hämtade pinnen! Efter att jag tagit av honom den igen knatade han vidare, jag ska inte påstå att han sökte fågel på riktigt. Jag skämdes. ”Borde jag höra med domaren om jag kan bryta redan nu och gå hem”, funderade jag.

Men så plötsligt fick Hagel vittring på fågel. Han följde en löpa med stort intresse och stor iver. Och sen hörde vi de tunga vingslagen av en tjäder som lättade bakom några träd. Förbannat.

Domaren Robert Lundgren i en fikapaus.

Delar av min grupp – när vi följde efter den som för tillfället sökte fågel. Martin Åkerlund med Dexter och Joakim med Krut.

Sören Johansson och strävhåret Alvin i lunchpausen.

Joakim fikar och Krut ser på.

Nästa släpp hände just inget spännande. Tredje släppet gick Hagel nära mig och det var mellan varven tveksamt om han verkligen sökte fågel. Domaren Robert Lundgren, för övrigt från Piteå, ska ha en eloge för att han höll skenet uppe med sin humoristiska kommentar:

- Hunden är ju från Piteå, så det kan ta tid …

Fjärde släppet hade jag gruvat mig för. Nu borde ju Hagel vara trött och liksom ännu sämre. Men han gick helt plötsligt ganska bra …

- Vad har du gett honom, skogaholmslimpa, kommenterade Robert.

Vi gick genom skogen och ner mot en myrkant. Jag och Hagel tog vänster sida om en grupp granar. Domaren tog höger sida. Hagel drog iväg en bit. Och just framför domarens fötter drog en ripa iväg! Ny svordom!

Efter det hände inte så mycket mer intressant för vår del. En klubbkompis, Bength Hägglund, lyckades finna fågel i stort sett på alla sina släpp med hunden Devil. Fina stånd och avance. Det blir lätt att man tänker ”Vilken tur han har då”. Men det är ju så som någon sa: ”Ju mer jag tränar – desto mer tur har jag”. Bength och Devil är ett samtränat ekipage och jag vet att Bength lägger ned mycket tid på jakten. Så det var väl unt att de senare fick ett förstapris och därmed får starta i elitklass i morgon söndag.

En glad Bength Hägglund och hans Devil.

Jag och Hagel fick betyget ej godkänd. Helt förståeligt. Och jag funderade om jag verkligen borde slösa domartid på att gå även söndagens prov. Men jag har bestämt mig för att genomföra provet ändå. Det var så pass många fågelsituationer i min grupp att jag bedömer att det är värt det. Som Martin Åkerlund i min grupp sa:

- Det är lite som triss. Plötsligt händer det.

Jag och Hagel går i eftertruppen.

Söndagens jaktprov i Villvattnet började med en sorts björnfrossa. Vi var tre ekipage i mitt gäng: Bength och Devil som klarade förstapris i öppen klass dagen före och nu gick i elitklass, Juha och Spira från Saltmyran, Arvidsjaur i öppen klass och så jag och Hagel i unghundsklass.

På mitt första släpp hamnade vi på en myrkant. Hagel drog iväg åt vänster och det syntes hur han vindade i motvinden. ”Gissningsvis älg”, tänkte jag. Men han gick ut fint så jag lät honom hållas, han kunde ju snubbla över en fågel på vägen.

Så avbröt han vindningen och stannade till vid några buskar på myren. Det var nästan som om han stod och jag blev först beredd på fågel. Men han stod så konstigt. Inte glatt. Inte förväntansfullt. Utan med låg, rädd position tog han några tveksamma steg närmare den doft han träffat på. ”Ett älgkadaver kanske”, funderade jag.

Plötsligt släppte han doften och kom springande mot mig som för att fortsätta sitt fågelsök. Då fick han syn på provledaren Carl-Johan och domaren Ingemar.

- Vooooovooovvvoov! skällde han på typiskt ”jag-är-en-rädd-fjortis-vovve-som-ser-spöken” -sätt.

Men snyggt! Ska vi lägga till det till också på vår påhittiga lista över alternativa aktiviteter att roa sig med på att jaktprov …

Jag försökte fortsätta, men Hagel kunde inte alls fokusera. Inte när vi hade två spöken med oss hack i häl. Så vi fick hälsa på dem ett tag och sedan provade jag att fortsätta igen. Men det gick sisådär.

- Det finns björn i trakten, så nog kan det ha varit det han kände där borta, sa både Carl-Johan och Bength.

Usch, så som Hagel vindade kändes det som om den inte varit långt borta i så fall. När jag kopplat Hagel och gick i eftertruppen så funderade jag på vad som kunde ha hänt om björnen dykt upp och varit på dåligt humör.

Provledaren Carl-Johan och Bength i samspråk.

Juha och Spira visade var skåpet skulle stå.

Vanlig vy på vårt jaktprov.

Nåja, till nästa släpp hade jag och Hagel hunnit lägga det där bakom oss. Nu var det nya tag. Han gick ut rätt bra och sökte. Sedan gick det snabbt. Han hittade en löpa, hann knappt börja följa den förrän en ripa drog iväg med högljudda synpunkter. Hagel sprang efter en bit, vilket jag tillät så han skulle hinna få se den ett tag. Sedan sa jag ”stanna” och han stannade direkt. Kul!

Men den såg inte ut att dra iväg så långt. En örn hade cirkulerat i luften en stund innan, och den var nog rädd att bli örnmat.

- En nyslagen ripa är jättetufft för en unghund. Så vi byter till Juha nu, sa domaren Ingemar.

Jag och Bength fick stanna kvar och börja med lunchen under tiden. Efter en stund hördes ett ”pang”. Och ett bra tag senare ett pang till. Det innebar troligen att de inte fått ett skottläge på ripan utan bara skjutit i luften, och att de direkt efter gjorde en arrangerad kastapportering.

Juha och Spira kom tillbaka med Ingemar och Carl-Johan. Spira hade haft ett jättebra stånd på ripan, men sedan följt efter lite väl långt efter avancen, vilket hade gjort det svårt att skjuta. Kastapporteringen hade gått jättebra. Juha var nöjd och plockade upp en mazarin ur ryggsäcken.

- Det här är min turmazarin. Jag måste ha en sådan med på jaktprov. Då går det nästan alltid bra, sa han och tillade:

- Någon som vill ha?

Vi andra tackade nej, Jag hade ryggan full med snickers och tyckte inte att jag behövde något mer sockrigt. Det var kanske synd.

Spira får vatten efter sitt sök av husse Juha.

Söndagens domare Ingemar.

Mitt nästa släpp gick väl rätt bra, han gick ut fint och sökte hyfsat. Men nog såg jag att han inte har den där medvetenheten om vad han gör. Återigen – den stora polletten har inte ramlat ned än. Vilket domaren Ingemar påpekade när vi även denna gång fick betyget ej godkänd.

- Men alla vi som haft unghundar vet hur det är. De har det i sig och det kommer fram till slut. Det gäller bara att vara ute mycket i skogen och hitta fågel så ramlar polletten ned snart.

Jag förstod det. Jag var inte särskilt deppad. Det var en chansning och den gick inte hem.

- Jag var med i unghundsklass förra året, och hunden hade aldrig haft en riktig fågelsituation. Så jag tänkte att det får bära eller brista. Det sa bara tjong så hade hon haft två bra fågelsituationer med avance och jag fått en åtta och förstapris, berättade Juha.

Ja, så kan det också gå. Kanske beror det på turmazarinerna? Det får jag prova nästa gång – nästa år!