Titta så fint han visar pippin bakom busken! Tack Ingela för att du kunde fota.
Jag och Hagel har testat ståndet. Kändes bra att bara kolla att det finns där. Men det var ganska nära, är det bra eller dåligt?
Jag följde med jaktkompisen Pär och hans fru Ingela, de som har ungerska vizslan, till Ola Åhlund i Stavaträsk, typ fem mil utanför Skellefteå.
Så här såg det ut där voljärerna stod.
Annie visade också hon tydligt var fågeln fanns.
Ola har rapphöns i voljär som släpps ut på ägorna intill. Vi började med att låta hundarna bekanta sig med en enda rapphöna inne i en voljärbur. När jag och Hagel gick in nosade han först runt en del, och trots högljutt kacklande från fågeln bakom en buske fattade han inte att det var det som var intressant. Men ganska snart slog instinkterna till. Vad coolt! Fast jag är ju inte van … det känns som om han bara står och lurar och snart ska attackera, som han gör med stackars gamle Trassel på våra promenader. Så jag hade koppel på honom för att det inte skulle tokas första gången. Men jag behövde inte hålla det stramt, han stod själv på ett bra sätt.
Efter det gick vi ut på ägorna för att se om vi kunde hitta någon som var lös i terrängen. Det tog ett tag men sedan såg Pär något i höggräset. Imponerande. De smälter ju så väl in i omgivningen.
Annie får lugnande beröm av Pär när hon står för fågeln.
Och här står Hagel för rapphönan i gräset.
Vi lät hundarna sniffa upp den här också, och stå så fint. Nu hade vi långlina. Vet inte om det är typiskt rapphöns överhuvudtaget, men de här var verkligen inget vidare på att flyga, så vi vågade inte chansa och testa avance – om de kunde skrämma upp fåglarna. Det kändes också bra att ha långlina eftersom Hagel, ja även vizslan, stod väldigt nära fågeln. Bara ett par-tre decimeter ifrån ibland. Det kan ju vara bra på så vis att de verkligen trycker ned och liksom fast fåglarna. Men det känns som om det nästan är farligt nära. Om den där fågeln ska lätta på vingarna så flyger den ju typ upp rakt i hakan på hunden? =)
Dummisen ligger lite nere till höger i bild. Sedan går linan runt en gren uppe i trädet och sedan tillbaka så jag kommer åt att rycka i den.
När jag kom hem ville jag träna på hur fortsättningen hade blivit om det varit på riktigt. Så jag riggade en anordning i ett träd. En dummie kläddes med prasslande vita remsor från en plastkasse så att den när jag drog hastigt i snöret prasslade och fladdrade nästan som vingar. Sen hämtade jag Hagel. Vi gick stigen fram. Och vips drog jag i snöret så att dummisen flög uppåt med ett bra prasslande.
- Stanna, ropade jag och han satte sig.
Skönt då funkar det – i alla fall nu. Gissa hur spännande det ska bli att testa sen när fågeljakten kör igång i augusti! =)
En bild till för att försöka illustrera min anordning.
