Jag hade ju inte kameran med mig när jag lockade på älgen, så jag får låna en av Dan Andersson för att illustrera min berättelse.
Jag hade jobbat kvällskift och parkerade bilen på gården. Sedan gick jag en kort rastningsrunda med Hagel och Trassel. Då såg jag henne, en kviga, i skogsbrynet cirka 100 meter bort.
Hundarna höll på med något på andra sidan vägen och jag tänkte ”Nu testar jag”. Så jag satte händerna runt munnen och höll för näsan lite. ”Ååhh, ååhh” lät jag.
Och älgen spanade stelt åt mitt håll. Jag stod ju där ganska öppet på vägen, och det var rätt ljust för att vara halv tolv på kvällen. Där jag bor är det ju ljust dygnet runt på sommaren. Och typ motsatsen på vintern.
”Ååhh, ååhh” lät jag igen. Och kvigan gick åt mitt håll!
Waow! Jag skulle ha velat se min egen min. Förvåning, glädje, stolthet. Jag blev helimpad. Jag lyckades alltså låta någotsånär som en älg! Fantastiskt!
Jag drog mig sakta mot lite högre gräs och hukade mig. Vinden var ganska kraftig men ännu hade hon inte känt lukten av mig eller hundarna. Eller sett mig för den delen – älgar måste ju ha enormt dålig syn.
Kvigan stannade och jag lockade igen. Några steg. Men sedan vek modet och hon tog några raska kliv tillbaka till där hon stått från början. Äsch, nu förlorar jag henne tänkte jag och chansade på att locka igen.
Då kom hon mot mig igen! Jätteimponerad av mig själv! Föreläsningen med PA Åhlén verkar ha gett effekt.
Tre gånger lyckades jag med det. Och hundarna höll sig mestadels på andra sidan vägen. Va? Bara en sån sak?
Men sedan kom några kastbyar till och då fick hon nog vittring av mig och drog in till skogs. Synd. Men jag var ändå hur exalterad som helst. Det är ju nästan så jag börjar likna en jägare snart!? 
Här har ni två filmer om älgjakt:
En trailer till en dvd som jag har.
En annan lockjaktfilm som börjar lite mörkt men tar sig.
